¨

Pysseltrassel


Sådär som barn blir innan julen

Lite såhär kan det gå om man ett dygn tidigare slagit in valpens julklapp när hon sett. Så fort chansen kom och jag var i ett annat rum smög hon fram och slet upp paketet. Kan meddela att det är inslaget igen, men en väldans massa tejp.


Otåliga barnrumpa.



Nyårsunderhållning

Jag skippar hysterin över årsskiftet och tar några av mina favoritmänniskor och sticker till Idre istället. Byter ut det obligatoriska nyårskaoset mot lite bubbel i en mysig stuga och skidåkning på dagarna. När alla ligger hemma med ångest och baksmälla den 1:a januari ska jag swischa ned för backarna och pumpa pudersnö i ljusets hastighet.
 
 
Typ.


Sist jag och Linnea var på skidsemester gick det dock sådär. Linnea skadade armen (jag fick åka scooter från toppen på Åreskutan med någon galen liftvakt och jag hade extremt kul, men inte hon som fick sitta solo i kabinliften) och vi spenderade en dag på sjukstugan. Sen var det ingen mer skidåkning för henne. Jag fick några dagars åkning till innan jag fick en krallig hjärnskakning efter en misslyckad svängom med avancerad bugg. Sjukstugan och sen var det ingen med skidåkning för mig. Jag hoppas våra kroppar håller bättre den här vändan.
 
Ynklig tjej
 
 
 

Stötande

Har under kvällen roat mig med att skapa lite elektronikkaos. "Grejen" flög ur den andra "grejen" och jag blev livrädd.

Jag tassade försiktigt runt hålet i väggen och stirrade misstänksamt på det medan jag mms:ade bild på sattyget till en elektrikervän. (Alla borde ha minst en sådan). Han menade efter att ha bedömt kaosfaktorn att jag kunde klara det själv.

Elektriker: Du trycker in det i väggen bara.
Jag: Kan jag få en stöt?!
Elektriker: Det vet man aldrig!
Jag: (Hulkande) Herregud! Rädda mig! (Hann ungefär se mitt liv passera i revy.)

Nu är kaoset åtgärdat och ordningen återställd. Nog med drama för mig dock. Har ynklig krupit ner i sängen med en hundvalp och "Svindlande höjder".

Inget är stressreducerande som en 1800-talsroman.


Marshmallows-skalle

Jag får sällan skrivkramp. Om jag ofta fick det skulle jag vara en usel journalist och skribent. Det är lite av min uppgift att alltid kunna skriva.
 
Idag fungerar det dock inte.
 
Det är antagligen för att jag egentligen inte har deadline ännu (men visserligen inte har tid att skriva senare) och skriver under mycket fria former. Då blir det lätt väldigt ostrukturerat. Är man redan som person relativt free spirit och lite allmänt flummig kan det bli lite svårt att få ordning på texten. Det handlar ju om vad man är van vid. Jag skriver oftast strukturerat, även när det är krönikor. Men inte den här gången.
 
Så. Där befinner jag mig just nu. Med ett högst luddigt tema och flummiga tankebanor. Och massor av marshmallows. 
 
Känns bra.

Maxad lycka

Igår var det hamburgerkaos på jobbet. Max öppnade i närheten av kontoret så jag och några tappra kollegor krigade oss genom snön för att trycka i oss hamburgare, pommes och mozarellasticks. Vilken matfest. Vi var ungefär världens gladaste.
 
Den här fantastiska tjockisbilden pryder numera bakgrunden på min dator. 
 

Örongodis

Det är något med mig och öron. Inte människoöron. Det vore sjukt. Men öron på kläder. De är mycket sällsynta (inte lika mycket nu för tiden, men ändå) så jag blir helt till mig om jag ser något. Har det öron på så måste jag ha det. Jag vet inte varför. Jag tycker det är lite mysigt bara.
 
Uffe säger att jag har animalistisk schizofreni. Jäkla hobbydoktor.
 
Men jag hade ändå sagt åt mig själv att lugna ner mig. Det finns en gräns för hur många mössor och tröjor med små öron på som en människa kan ha utan att betraktas som en fara för allmänheten. Jag nådde den gränsen för ett bra tag sedan. 
 
Men idag hade jag varit jätteduktig. Sen såg jag den. En v ä s t.
 
Jag har inte en enda väst med öron på. Himla dumt det här. Det bara blev så. En väst och två öron rikare.
 

Iz

Jag har ju tjatat som en tok. Idag blev det däremot en liten sväng på isen. Sådär en kvart. Fy helvete vad jobbigt det är! Blev helt utmattad. Hur som helst var jag ungefär Sveriges lyckligaste, och på de flesta av bilderna har jag det största flinet i världshistorien. Vad lite fruset vatten kan göra med humöret.


 Kan knappt hoppa längre, och är allt annat än graciös.
 
Snurri snurri, pallar två varv innan jag vill spy.
 
Svajig landning.
 
Och så en liten vurpa på det, såklart. (Vägrar inse mina begräsningar.)
 
 

znö

Snö går hand i hand med två grejer som jag tycker är ungefär världens roligaste. Det bara spritter i kroppen på mig av barnslig längtan efter skridskoåkning och skidåkning.

Kyla i sig är inte min grej, men de här två sakerna ger mig trösten jag behöver för att överleva ett tag.

Två problem återstår. Det är hur många dagar som helst till isbanan i kommunen invigs, och det är helt oklart när skidbacken i grannkommunen öppnar.

Jag bara hoppar och studsar inombords som ett störigt barn som tjurigt skriker ”är det dags snart?!”. Otålig är bara förnamnet. Men sen, då jävlar, då ska jag tvinga med varenda kotte på vinterupptåg.

 

 
 
 
 

julhysteri

Julen närmar sig.

De flesta runt omkring mig suckar och stånkar ”jävla jul”. Jag är bara lycklig och säger ”det här ska bli kul!”.

(Observera att rimmen redan börjar hagla.)

Jag är Grinchens motsats. Jag terroriserar min omgivning med vidrig julmusik, dricker omotiverade mängder julmust och tycker att snö runt fönsterna är världens finaste grej så länge jag får gömma mig inomhus. Julkransen har hängt på dörren sedan innan första advent, ljusstakarna står uppställda och den röda bordslöparen ligger stadigt på köksbordet.

Det här med presenter är inte grejen med julen för mig. Jag älskar allt runt omkring. Att få sitta och pyssla med rim, att baka sjukliga mängder knäck. Att åka skridskor med familjen på julaftons morgon och gå till kyrkan med dem på kvällen.

Nu är det hög tid; låt julhysterin börja.

 

 


Alla dessa beslut

Funderar på att ta in cykeln för året. Jag har inte gjort det än, men jag funderar.


Brr...

Snön är här. Chihuahuorna (och andra hundar?) får fryskramp stup i kvarten och skuttar på tre ben och har sig. Man får promenera dubbelt så snabbt för att både matte och pälsråtta ska överleva.

Vintern är inte vår tid. Snö är kul en stund, men nu har redan nyhetens behag lagt sig. Den första dagen skuttade Hollie lyckligt runt som en gasell i djupsnön och jagade snöbollar jag kastade. Nu kilar hon stelt bredvid mig med en anklagande blick. Som om jag valt det här.

På min och hundens önskelista just nu: strand och paraplydrink.

Hollie skippar nog drinken vid närmre eftertanke. Strand och värme är fortfarande välkommet låter hon hälsa.



RSS 2.0