Sitter och äter lunch med kollegorna. Vi pratar om stolar eller nåt, och det pågår en ganska livlig diskussion som vanligt (kombinera journalister och säljare och det är aldrig någonsin en tyst sekund). Jag lyssnar inte och är knäpptyst för ovanlighetens skull. Har fullt upp att utforska min mun med tungan. Stelnar till, drar dramatiskt högt efter andan. Så högt att sju kollegor tystnar och stirrar på mig med undrande blick. Tror antagligen att jag laddar för att få ett utbrott rörande stolar.
– Hjälp mig. Jag har för fa-an fått en visdomstand! utbrister jag i panik.

Alla tycker reaktionen är märklig och komisk och pratar istället om den. Inte om denna kris som uppstått. 

För två-tre veckor sen hade jag jätteont i munnen. Jag pratade med min kollega om det. Hon har koll på det mesta och fastslog att det antagligen var ett förkylningssymptom eftersom jag var sjuk. Vi avfärdade idén om att det kunde vara en ny tand på gång. Så ploppade den upp. Bara sådär. Och jag har ingen plats i min mun. Alla tänder trängs redan i panik. Det är som på Amba en lördagkväll. Det GÅR inte in fler, ändå är det några envisa jävlar som tränger sig in och tycker att ”jaha, det här blev ju bra”…

- Men vi vet iallafall hur man parkerar sitt fordon på elegantaste vis.

Jag måse gå upp tidigt fast jag är sjuk. Det innebär att det är förfärligt synd om mig. Sömn är ju den enda lyxen en sjukling har. Därför är det högst logiskt att jag tröstäter daimtårta till frukost.

Som journalist får man ibland chansen att skriva om ämnen som ligger lite extra nära en själv. Jag fick i uppdrag att skriva en krönika på en sida under temat husdjur. Som ägare till en underbar chihuahua har jag mycket att babbla om. Ungefär så mycket att det skulle kunna bli en hel bok. Hur alla människor börjar klappa min hund utan att be om lov, hur alla tror att jag leker Paris Hilton bara för att jag bär min hund på armen när det är mycket folk omkring och hur alla tror att man förmänskligar sin hund för att den får ha på sig en jacka på vintern. Mjo, jag hade en del att vräka ur mig.

Så, här kommer min krönika som jag skrev nyligen:

– Kan din chihuahua inte gå eller?!
Tjejen som hade slängt ur sig kommentaren skrattade stolt tillsammans med sina lika nöjda kompisar samtidigt som de stirrade på mig och min hundvalp. Jag var totalt oförberedd på den idiotiska frågan. Vad svarar man på ett sådant påstående?

Den gången bar jag min chihuahua på armen när jag gick inne i Stockholm. Varför? För att Stockholmare inte har för vana att spana ner mot marken efter miniatyrhundar, och jag inte gillar tanken på min älskade hund mosad mot innerstans asfalt av ett par stilettklackar. Det var den första av en rad kommentarer som jag under snart ett år som ägare till en ovanligt liten hund har fått.  Fler kommentarer från alla tänkbara håll har sedan följt, och gjort mig allt mer frustrerad.  Uppenbarligen har väldigt många människor en rad förutfattade meningar gällande rasen chihuahua samt vilka typer av människor som tycker om hundarna. Samtidigt som jag vill utplåna många av dessa fördomar är det tyvärr så sorgligt att de i vissa fall stämmer. Det är småhundarnas förbannelse.

Jag var nyligen på ett hundkafé för första gången. Där fanns allt från de stereotypiska brukshundarna med sina förare till ett par chihuahuaägare (som jag misstänker gör sin beskärda del för att spä på de fördomar som redan finns). De sistnämndas småhundar satt i en soffa som små prydnader i två timmar. Rörde de ens på huvudet för att titta på min lilla jycke som gjorde allt för att locka dem till lek fick de genast ett kommando om att sitta från sina mattar. När personerna i fråga lämnade kafét sattes hundarna i små väskor och bars iväg. Hundarna hade inte halsband på sig vilket fick mig att undra om de ens brukar få promenera. Ägarinnorna påpekade innan de gick hur märkligt det var att min chihuahua inte hade kläder på sig.

En annan sak jag upptäckt är en form av bristande respekt för småhundar. Ingen tycks dra sig för att helt plötsligt börja en chihuahua på stan, bara sådär, utan att ens be ägaren om lov. Det är inte bara oblyga barn, utan vuxna människor går på allvar fram till min hund och börja kela med den. Småbarnsföräldrar gör likadant och drar dessutom med sig sina barn. Hundar blir inte alltid glada när främlingar helt plötsligt trycker upp sin hand mot nosen på dem, snarare rädda. Jag har aldrig sett en förälder dra med sin 3-åring till en schäfer eller amstaff utan att ens fråga ägaren först. I mina ögon är det snarare icke hundägande personer som ser de här hundarna som en ”sak” som man kan bete sig hur som helst mot.

Lägger man ihop lång- och korthåriga chihuahuor är det idag den populäraste hundrasen. Alla som skaffar en sådan hund ser den inte som en accessoar eller ett gosedjur. Vissa råkar helt enkelt tycka att det är en söt, charmig och rolig ras i mycket behändig storlek. Helt otroligt, eller hur? Kanske ska man inte vara så snabb att döma hunden efter håren. Du vet inte om den lilla ”accessoaren” i själva verket börjar varje dag med en timmes promenad i skogen, får klickerträning senare på eftermiddagen och till våren förhoppningsvis blir den kanske första chihuahuan i den lokala brukshundsklubben. Om den sen har en rosa jacka för att den är så nära marken att den ofta blir kall känns mindre viktigt. Vad jag vet är hundar ändå färgblinda…

 

(Observera den vackra bilden på mig och räkan.)