Jag tänkte att jag då och då ska slänga in lite seriösare texter. Egentligen är den här bloggen en sorts fristad där jag kan ordbajsa hej vilt där jag kan skriva exakt det jag tänker på. Men det utesluter faktiskt inte att annat hamnar här ibland.

 

Det kommer fram över hamna under kategorin "seriöst" skrivande. 

 

Bra, då har vi klargjort det. Här är en minikrönika jag skrev för ungefär två veckor sen.

 

 

 

Ni fattar grejen...

Jag är duktig på att planera. Inte duktig som i att planerna är väl uttänkta och alltid blir genomförda på ett hälsosamt sätt. Mer duktig som i att jag alltid har mängder av inplanerade saker. Hur väl de faller ut i verkligheten är en helt annan femma. Och det är det lite sisådär med.

Dagens planerande gick sådär. Jag skulle vara hemma från syster klockan 17 för att hinna förbereda kvällens tjejmiddag. Klockan 17:57 rullade jag in på min parkering. Klockan 18 skulle jag möta tjejerna.

 

Jag kom som vanligt springade med andan i halsen och fick be om ursäkt för att:
1. jag var sen
2. jag inte hunnit fixa allt jag skulle

 

Slängde även in en extra i förväg:

3. att de skulle bli anfallna av disk väl hemma hos mig.

 

Gästerna överlevde. Som tur är känner de mig väldigt bra. De har liksom lärt sig mig och skrattar bara åt mig. 

 

Med andra ord; har du enorma problem med att få ihop din vardag kommer du ganska långt med personer runt omkring dig i ditt privata liv som mer tycker att det är lite komiskt. Och som alltid avsiktigt kommer fem minuter sent också.

 

Det här går dock fetbort i yrkeslivet. Där kommer inte ens tidsomptimister undan. Spar eventuella planeringsstörningsproblem till din fritid.

 

Min familj är inte riktigt som andra familjer. Den innehåller ett stort gäng minst sagt färgstarka individer. Alla är helt unika, men på ett ganska utpräglat vis och är ganska pigga, för att uttrycka sig diplomatiskt. Kallar man mig en virvelvind är det inte någonting gentemot den totala storm som hela min familj samlad i sådana fall motsvarar. De är helt fantastiska och jag avgudar dem.

Vi tycker om att göra saker tillsammans.

För några veckor sen kläckte min pappa den enligt mig, absurda idén, att spela curling allihopa.

Jag trodde det var ett skämt. Det var det inte.

Jag fick idéer om att man skulle ha på sig tighta dräkter och totaltvägrade innan jag fick veta att det var nog rodel eller någon annan sport där de där dräkterna förekommer. Jag har fortsatt vara skeptisk men min lustiga familj jublade hysteriskt över förslaget. Inte för att någon är en curlingfantast, utan för att det var en totalt udda aktivitet för lika udda människor.

Jag föreslog en repris av vår senaste bouleturnering. Till svar fick jag att "vi gör både och!". Hmmpff.

Så jag fick motvilligt ge efter. Jag tycker fortfarande hela idén känns något skruvad men en nyfikenhet har börjat smyga sig på.

Imorgon gäller det. Familjen Annorlunda ska ha curlingturnering. Jag har absolut ingen aning om hur man gör och faktumet att de flesta av oss är gamla konståkare kan göra det ytterligare intressant. En piruette, ett skutt och sen ett flygande curlingklot.

 

Alla andras bord

Hästar är lömska djur.

Igår var jag stressad som en tok. Jag hade av någon anledning kört tidernas långsammaste bilkörning till stallet och kom in med andan i halsen tio minuter innan lektionens början. Häst skulle borstas och få utrustning.

Jag kände ett hopp av lycka när jag kom på att favorithästen var min för kvällen. Jag dansade hetsigt in i stallet och ropade ”HEJ MITT LILLAAAAA HJÄÄÄÄRRRTAAAA!”.

Jag trodde vi var ensamma. Det var vi inte. Några filurer som stod inne i hästboxarna kikade roat ut på mig. Fick förklara att det inte var någon av dem jag pratade med.

”MAHA! Nu kör vi!” förklarade jag lurigt för hästen. Han kikade lurigt tillbaka.
Vi är ju bästisar ungefär. Han borde vara hjälpsam i sammanhanget, tänkte jag.

Tänkte fel. Fel fel fel.

Den ”lilla” hästen (läs enorma) hittade snabbt på en lek som heter ”kasta runt huvudet som en ravedansare allt du kan” så att den minimala tjejen inte kan göra någonting. Att sätta på träns och utrustning var omöjligt. Han bara dansade. Hur nöjd som helst med sin luriga blick.

När jag till slut var färdig med allt ståhej var ridhuset stängt. Lektionen inledd. Fick som straff springa runt med hästen. Att springa runt med en häst känns alltid lite dumt när man faktiskt kan sitta ovanpå. Kommer aldrig mer komma sent.

 

 

Onsdagar på mitt jobb är stressiga. Vi gör klart tidningarna som går till tryck på natten. Igår var det stressigt som vanligt, och arbetsdagen närmade sig sitt slut.

Chefen satte på Enya. Antagligen för att lugna allas nerver.

Hälften skrek rakt ut av bestörtning. Tydligen inga Enyafans. 

Utan att tänka på det började jag istället svaja. Jag satt på min stol med en harmoniskt leende på läpparna och gungade stämingsfullt och medryckt från sida till sida med drömsk blick. Detta fortgick tills transen bröts och min chef uppmärksammade alla på att "titta på Pauline, hon ser ut som ett litet sjögräs". 

 

Alla skrattade hysteriskt. Jag fortsatte svaja utan planer på att sluta.

 

Jag trodde ett tag att förtrollningen var bruten. Det var den inte. Istället svajade alla strax som små sjögräs i sina stolar med ett saligt leende på läpparna medan Enya ljöd över redaktionen. Sen jobbade vi snabbare än någonsin.

 

 

Jag visste vad jag gav mig in på när jag klev ut genom porten i morse. En tredjedel av mina sådär 750 facebookvänner hade haft vänligheten att lägga ut statusar och bilder på hur kallt det var ute.

Jag lade upp en krisplan. Planerade det in i minsta detalj. Kollegan skulle hämta mig, jag grävde fram mössor och vantar, sockor åkte på precis som både stickad tröja och varm skjorta. Jag kände mig som en korv. Fast Hollie blev värre. Hon fick både stickad tröja och jacka och kunde knappt röra sig. Hon såg ut som en chihuahuakorv.

Vi överlevde med nöd och näppe. Men lite undergångsstämning blev det. Bildörrarna var fastfrusna och jag kom varken in först, eller ut sen. Hollie skakade. Min kollegas isskrapa hade spruckit. Bilen sladdade.

Lite härlig morgondramatik. 

Känner mig lite bitter. Jag, totalt oskyldig, attackerades i slutet av förra veckan av en ruskig halsfluss som fick hela halsen att svullna igen. Jag hittade en snäll akutdoktor som gav mig penicillin. Får man andningsproblem är de tack och lov inte lika mycket motståndare till penicillin.

 

Från det har jag blivit bättre. Lite. Så jag har vaknat till liv, tränat och börjat känna mig lite levande igen. 

 

Problemet är att min arbetsplats just nu är som en enda äcklig cocktail av baciller. Där kan man välja och vraka mellan symptom som snuva, hosta i alla dess former, rinnande ögon, feber, ont på vilket ställe i kroppen som man än föredrar och så förstås: halsfluss.

 

Så, lagom tills jag börjat bli kvitt halsonten har en ny variant av total förkylning under dagen smygit sig på mig. Jag ignorerade den och  gick och tränade ändå. Resultatet är som sagt att jag just nu är rätt bitter. Och snuvig som få. Låter som ett litet dagisbarn.

 

Jag borde med andra ord ligga i sängen. Men likt ett dagisbarn har jag demonstrativt hållt mig uppe. En ny bloggdesign har jag åtminstone lyckats peta ihop. Den får duga tills jag tar mig i kragen att ordna något nytt.

Att äntligen ha tagit tillbaka träningen i min vardag känns som världens bästa grej. Eller ja, kanske inte just i skrivande stund. Hela kroppen känns helt matt. Att hålla upp armarna till tangentbordet är en ansträngning.

Att säga att jag är i form vore en kraftig överdrift. Men nu har jag gett mig fasen på att jag ska bli det. Och fort ska det gå, otålig som jag är.

Så jag krälar runt på gymgolvet med pilatesbollar, använder vikter (som är så lätta att de knappt räknas) för första gången i mitt liv, jag som alltid varit en konditionstränare, och stirrar ilsket på stryketräningsinstruktören när hon tvingar oss att hoppa och skutta med viktplattor utsträckta framför oss.

Mest vill jag imponera på min PT. Var den duktiga. Med tanke på att hans jobb är att träffa människor som brinner för träning känns det aningen orealistiskt att han ska bli imponerad.

Men som sagt. Jag är av en otålig natur. Så jag vill att allt ska hända nu nu nu. Träning är långsiktigt. Det stör mig. Så nu måste jag bli en ny människa. En människa med T Å L A M O D.

 

 

 

 

 

Jobbigt det där. 

 

 

Snart ska Linnea börja träna på samma gym som jag. Det betyder att när jag orkar masa mig till Sollentuna så har jag en träningskompis. Jag har därför börjat fundera på vad vi ska träna tillsammans. Vi behöver en rutin. Tyvärr har min stackars bästis inte så värst mycket att säga till om.

Hittills har jag noggrant valt ut två förslag. Antingen går vi på töntig hopp-och-skutt-dans tillsammans och kommer antagligen nocka varandra när vi försöker hänga med i någon slags koreografi under hysteriskt fnitter. Eller så bestämmer vi oss för att nocka varandra direkt, och går på boxning.

Det här bli kul. Mjehehehehe.

Idag träffade jag min PT för första gången. Tidigare har min syster som kan ungefär allt om träning och hälsa gjort program åt mig. Men idag skulle alltså en främmande människa hjälpa mig att komma igång efter mitt lååååånga uppehåll.

Jag var livrädd och såg framför mig en skrikande karl som hämtad ur ”Biggest loser”. Jag skulle känna mig svag och otränad och han skulle bli arh och tvinga mig välta traktordäck eller nåt annat absurt.

Karln var raka motsatsen. Hur trevlig och duktig som helst. Vi gjorde ett program och körde igenom det tillsammans. Jobbigt, men sjukt kul. Och ja, jag är peppad. Inte minst för att jag om fyra veckor ska träffa honom igen och visa på någon form av resultat. Dessutom ser han i sin ondskefulla maskin (datorn) hur ofta jag besökt gymmet. Busted.

Känns som om överlevnadsstrategin ”le så stort du kan så löser sig allt” inte kommer fungera den här gången om jag inte gjort som jag lovat. Bara att sätta igång med andra ord.

 

Igår var jag i stallet. Fick favorithästen och allt gick finfint. Sen berättade instruktören att vi ska ha välja hästar att rida en tid fram över. Samma häst, hela tiden.

Först kändes det självklart. Min favorit förstås. Jag som alltid tjatar om att få honom. Jag kikade lurigt på honom, gav honom en godis och viskade att ”moahaha, nu ska jag få dig varje vecka!”. Han såg glad ut.

Sen fick jag ett släng av storhetsvansinne. Självförtroendet var på topp. Jag kilade iväg, skrev upp på rallyhästen (i jämförelse med de andra i gruppen i alla fall) och som dessutom har för vana att bita framförvarande häst i rumpan om man kommer för nära och till det har ungefär Sveriges längsta kliv och höga tempo.

Jag har ridit henne en gång. Min pappa var där och tittade och var lyrisk efteråt över att ”vi var sååååå fina tillsammans och den här hästen borde vara din”. Typ.

Favoriten kommer bli så ledsen, säkerligen. Jag är lite nervös.

Ingen annan ville såklart ha henne. De stirrade på mig som om jag vore dum i huvudet. Lite osäkert fick jag förklara att ”jag gillar utmaningar”. Galenskapsbrud. Att jag aldrig lär mig. 

It's on. Jag har gett mig i kast med det mest typiska nyårslöftena av de alla. Gymkort och lite nya träningskläder (givetvis mycket viktigt för att känna sig inspirerad) införskaffade. 

 

Antagligen kommer ingen tro mig. Men i morse var jag på gymmet klockan 7 i morse. Jag var uppriktigt förvånad när jag klev ut därifrån och varken ballonger, medalj eller blommor fanns där som en bekräftelse på underverket. 

 

Jag är i usel form. Jag gick från träningstok till hundmamma på nolltid och all tid försvann. Att ha hundvalp är som att ha ett spädbarn. Ungefär jättejobbigt och besvärligt. Men nu har jag inte något att skylla på. Min hund är vuxen och kan vara själv när jag tränar, jag har gymmet bredvid jobbet och jag behövde ett nyårslöfte.

 

Jag har en himla massa löften. Eller mål, som vi bestämt att det ska vara i år.

 

Gympasset i morse blev knappast imponerande. Jag mådde så illa efteråt att jag knppt vågade promenera upp till jobbet. Hur som, jag gjorde det. Nu ska ni få se på grejer. Om vi har tur. Förresten. Ni kommer inte se någonting. Målet är mest att bli piggare, få bättre kondis och må ännu bättre. Svårt att förmedla det där.