¨

Ynk ynk

Jag hatar att tycka synd om mig själv. Oftast åtminstone, ibland kan det ju vara lite mysigt att vara eländig. Men risken att tycka mest synd om mig själv är som störst när jag har ont i magen. Denna satans kroppsdel som på mig råkat bli av ett riktigt klent exemplar.

Idag är en sån dag. Massa ont i magen. Så efter kvällens eskapader erkänner jag mig nu besegrad. Tänker inte kämpa emot längre. Tänker ligga i min säng och tjura tills jag har tröttnat på det.


Tvättkorg för rävungar

Hollie är ett och ett halvt år gammal. Jag har ungefär lika länge försökt träna bort hennes störda beteende att klättra in i tvättkorgen.

Hon har listat ut hur man tar ett skutt för slinka igenom kardborrebandet och sen ligger hon gömd där tills jag ropar.

Nu har jag gett upp. Fylld och öppen tvättkorg, och räven är lycklig.


Ultraljudsångest

Det här med ultraljud ger mig ibland ångest. Inte för att jag är gravid, men ändå. Så fort det ploppar upp en ultraljudsbild på facebook tar jag ett högt skutt upp i luften. Vem är gravid den här gången? Vem går runt med ett evigt pirr i magen i fleeeera månader? Det här med bebisar väcker en hel del blandade känslor för en känslosam Pauline.

Framför allt blir jag lite ledsen. Jag ser liksom inte bebisen. Jags stirrar noggrant med utmattade ögon och försöker verkligen se det lilla livet där på skärmen. Det går inte. Och jag fasar för dagen när jag själv stolt ska få visa upp kortet. De på mödravårdscentralen kommer att ha pekat ut den lilla ärtan och jag kommer storögt nicka, ”okej, där är den”. När jag sedan ska peka ut den lilla krabaten för vänner och familj kommer jag ha tappat bort den. Den lilla rackaren. Det kommer inte bli en perfekt start för en perfekt mamma. Jag kommer inte ens se ungen.

När jag en gång drog ett aprilskämt som gick för långt (för att uttrycka det milt) kring temat ”Pauline är gravid” laddade jag upp en sån bild på Facebook. I efterhand kan man kanske tycka att det var lite overkill. Men jag kunde inte hejda mig. Skämtet hade varit succé hela dagen och hög på ruset av det slängde jag upp en ultraljudsbild som jag googlat fram. Det var ingen bebis. Det var en bild på ett hjärta tagen med ultraljud, upplyste en Facebookvän som läser till läkare. Busted.

Så dålig är jag. Jag kan inte ens se om det är ett hjärta eller ett barn. Förstår ni min ångest nu?

 

Hjärta eller bebis?

 


Artistnamn

Jag sitter just nu på kontoret och hånskrattar åt mig själv. Jag började skriva ett långt inlägg om artistnamn. Hur viktigt det är att det är snyggt.
Utgångspunkten var denna ”Petra Marklund” som nu är poppis med låten ”Händerna mot himlen” (som för övrigt inte har fastnat hos mig än). Jag reagerade på en gång när jag hörde namnet. Petra Marklund. Vad är det för ett jäkla artistnamn? tänkte jag tjurigt.
Det låter som en deckarförfattare. Inte en popdrottning.

Nu trillade polletten ner. Petra Marklund är September. Det är visst en popdrottning. Ingen deckarförfattare alls. Så nu är hon lite förlåten.


Men istället är jag lite förvirrad över varför hon släppt sitt artistnamn? Ska hon ”födas på nytt” som artist men med ett annat namn? Varför? Ingen vet vem Petra Marklund är. Alla vet vem September är. Idioti.


Shopping med det motsatta könet

Är man så klok att man åker och shoppar med sina killkompisar får man räkna med att hamna på Net on Net, Webbhallen och några andra högst ointressanta platser.


Måndagsmys

Vad gör man en ledig kväll? Givetvis åker man till sin fina pappa. Wok till mig och morfargos för Hollie. Två ganska nöjda tjejor har nu hamnat i soffkoma.




Att vägra ta det lugnt

Börjar författa ett mail till en kompis. "Vi kan ses nästa vecka! Jag har knappt något på schemat på kvällarna... Jag kan ses... Ehm. Jag kan bara på måndag och tisdag..."

Hur lyckas jag alltid med det här?! Samma fenomen som att jag i måndags blev helt förvånad när jag insåg att jag inte hade en enda ledig kväll. Avbokade allt igår för att åtminstone få några tomma timmar. Dags att schemalägga oplanerad tid.


torsdag

Igår tänkte jag ha en hemmakväll helt ensam med min disk och mina dammråttor. Det hela gick sådär. Jag tycks ha en sorts störning som gör att jag bara gillar att städdampa när jag är upprörd. Igår var jag inte upprörd.

Ringde till Linnea (som jag innan skrytit om min duktiga planer inför) och pep åt henne att komma till undsättning. Så istället hamnade vi på Tiger med varsin öl och löste världsproblem som vanligt innan vi promenerade hem och somnade löjligt tidigt. Börjar nästan återhämta mig från de senaste dagarnas kaos. Rätt lämpligt med tanke på att den här dagen kommer bjuda på en hel del aktivitet som avrundas med ridning framåt kvällen.


Vaddå uppmärksamhetsbehov?


RSS 2.0