Ledtråd: har vandrat runt med "matskålen" i munnen i en halvtimme.

Jag har fått en favorithäst på ridklubben. Little Friend "Lillen", som inte är så liten med 175 cm i mankhöjd, är en av de finaste hästarna någonsin. Jag har blivit kär, blixtförälskad, upp över öronen. Efter en liten önskan från min sida fick jag rida honom igen. Man får inte vara dum. Vi nybörjare går låååångsamt fram men igår blev det trav i alla fall.

Ett av mina mål med ridningen har varit att lära mig rida ”lätt”. Det där när man ställer sig upp och sen sätter sig ner i sadeln i takt med hästen (räknar inte med att så många hästmänniskor läser min blogg). Klurigt det där. Det ser så lätt ut när alla andra gör det. Igår lyckades jag i alla fall. Vilken lycka. Instruktören blev glad, men jag blev allra gladast.

Problemet med hobbys är att det krävs en annan tok för att förstå ens entusiasm. Och de vänner jag har som är hästintresserade är antagligen föga imponerade över en så grundläggande kunskap som att rida lätt. Nåja, jag är fantastiskt glad ändå och tänker rida (höhö) på den här glädjevågen i en vecka. Förhoppningsvis lyckas jag med samma grej nästa torsdag.

Fick avboka kvällens middag för att jobba över. Och sen börja jobba extra tidigt imorgon. Fick detta till svar och undrar hur jag ska tolka det. Som om jag inte klarar detta utan övernaturlig hjälp...

Vaknade i morse efter en lång natt med ytterst lite sömn, men pigg och med ett leende på läpparna. Jag hade plötsligt energi och jag hann både äta frukost och gå en ordentlig promenad med Hollie.

Med detta som grund har jag listat ut att jag troligtvis har en skyddsängel som gett mig lite positiv energi och ork. Jag har lite blandade känslor inför min nya vetenskapliga upptäckt. Jag menar, är tanken att jag inte ska få vara bitter och vara grinig?

Lyckades till och med se nästan pigg och trevlig ut klockan sju i morse. Skumt.

Ringde just och bad om hämtning för att det "ÖÖÖÖSREGNAR OCH JAG KANSKE DRUNKNAR!!". Går ut en kvart senare och möts av det här vädret. Kände mig inte alls dum...

Lyckades just locka över Linnea att rensa femtioelva liter kantareller med mig ikväll. Mutan? Smörstekta trattisar förstås.

Vägrar sitta ensam ännu en kväll med de små sattygen som för övrigt är uselt sällskap.

Orkade rensa hälften av detta sent igår kväll. När jag stekt det täckte det inte ens botten på stekpannan. Bedrövligt.

I söndags lekte vi skogsmullar. Trattisarna flydde för sina liv när vi med våra hökögon var på framfart över stock och sten, men de var chanslösa. Sen blev det fika på Bögs Gård i solen och mys med djuren.

Ehm. Jag menar förstås debattartikeln i Aftonbladet IDAG!

Nu ska jag ladda upp för aktionen med svampplockning med syster. Jag och mina rena gummistövlar.

Idag, lördag, klockan 16-18 står vi på Södermalms torg för att lyfta frågan "var är våldtäktsförövarna?". Så viktigt, så viktigt!

Läs även debattartikeln i Aftonbladet imorgon!

Timmy: Vi borde ha Mats Sundin som ledare i körslaget.
Linnea: Va?!
Jag: Det är helt ologiskt. Då kan vi lika gärna ha Kajsa Bergqvist!
Timmy: JAA! Med små höjdhoppande dvärgar!

....

Någon hade sönder mina solglasögon på en kräftskiva för ett tag sen. Igår när jag skulle ut med Hollie när solen sken grävde jag runt i solglasögonlådan. Hittade ett par, ryckte på axlarna och tänkte att "de här blir nog bra." Klädde på mig, gick förbi spegeln, tvärstannade och bröt ihop i ett vansinnigt fnitteranfall när jaqg såg mig själv.

Nu undrar jag följande:
Hade jag på mig dessa 2004?
Hade alla såhär stora glasögon då, eller gick jag som vanligt för långt?
Varför sa ingen till mig att jag verkligen på riktigt såg ut som en insekt?

I sann omogenhet à la paoi tog jag demonstrativt på mig på de ändå och promenerade runt med ett läskigt (men ack så ofrånkomligt) flin på läpparna. Jag försökte söka ögonkontakt med så många som möjligt för att locka till lite skratt över min löjliga uppenbarelse. Ingen skrattade men jag själv gick runt och frustade till med jämna mellanrum. Sen fick jag och Hollie gå hem innan min näsa blev överbelastad av tyngden.

Bildbevis på att jag gick ut iklädd dessa "rejäla" bågar. Den tjusiga minen följer liksom med på köpet.

Det är klart att jag kommer tillbaka till jobbet med feberglansiga ögon, feberrosiga kinder och allmänt uppsvullen till fotograferingsdagen. Egentligen har jag redan en bild som används i arbete. Men när några nya skulle plåtas insisterade jag på att få en ny eftersom att den gamla är tagen på min "mindre snygga sida" och dessutom har jag gult hår där. Går inte alls. (Min kollega påpekade dock idag att jag har samma hårfärg nu, tack.)

När jag skulle få en ny bild planerade jag att vara jättevacker. Det var en vattentät plan. Nåja, fram tills jag blev sjuk och försvann i självömkan så mycket att jag helt glömde fotograferingen och min plan. Och glömde sminket. Antagligen blir bild nummer två snäppet värre och jag kommer inte få en till. Ondskefulla värld...

Drar på lite krigarmusik och försöker ge mig på en dag på jobbet efter tre ändlösa sjukdagar. Känner mig bättre än på fem dagar och det räckte för att jag i morse skulle skratta hånfullt åt monsterförkylningen och kasta mig in i duschen.

Vaknade i lördags morse till en mardröm. Mardrömmen har sedan avancerat de senaste dygnen. Det känns hopplöst.

Jag talar givetvis om en förkylning. Eller influensan. Det lutar allt mer åt det sistnämnda. Varje muskel i min ynkliga kropp värker. Det gör ont i händerna att SMS:a. Min näsa är täppt, jag hostar töntigt och vill inte sova mer på grund av alla störda feberdrömmar. Ena stunden fryser jag ihjäl, nästa förvandlas jag till en panikslagen klimakteriekärring och öppnar alla fönster.

Jag fortsätter vara bosatt i soffan framför Gossip Girl och fortsätter tycka så synd om mig själv det bara går. Positivt tänkande, vad är det? Jag lider!

Trapphusets nya inneboende hälsade mig välkommen när jag varit och handlat. Känns lite som att inte ens betalar hyra...

I 50 minuter har de här killarna på bussen stått typ på varandra. Allt är roligt tycker dem. De knackar på fönstret och vinkar åt alla. Det finns många att vinka till när man åker i city.

De är i fullständig extas. 7 överlycklig 13-åringar. Nu brast en av dem bakom mig ut i en spontan påhittad låt som gick ungefär "VI ÅKER BUSS YEAH OCH SNART SKA VI GÅ AV YEEEAAH!".

Frågor på varför jag inte gillar att åka kommunalt?

Jag är på väg till stan för en synundersökning. Jag hatar det. Vissa menar att jag föddes med glasögon och det kan man kanske tro. Det stämmer inte helt, men i ungefär hela mitt liv har jag behövt ha glasögon, linser, lappar och regelbundna kontroller.

Under kontrollerna blir jag alltid så nervös. Optikern sätter olika glas framför mina ögon och säger: "är det bättre så.... Eller så...?"
Har jag tur ser jag skillnad. Oftast gör jag inte det. Då sitter jag tyst och tänker medan han gör om samma procedur. Ibland säger jag att jag inte vet. När han börjar tröttna på att allt är "jag vet inte" börjar jag freestyla. Hittar på lite.
"Mm men det här är bättre..."

Då blir jag istället paranoid och tror att han använder samma glas flera gånger för att se om jag svara likadant. I min journal står det säkert något i stil med "lögnaktig och förvirrad."

Hur som helst, idag får jag fler linser så att jag slipper se så smart ut.

Lite såhär larvigt, fjantigt glad är jag nu när jag är hemma från stallet. Ni kan ju då föreställa er leendet som är när jag faktiskt är där. Det är nästan sjukt.

Jag är som ett otåligt barn. I bilen hem med två nya "stallkompisar" (japp, älskar att jag kan säga så) beklagade jag mig över att det är sååååå låååångt till nästa torsdag. Som om veckorna på riktigt på något märkligt vis saktat ned. Dags för Pauline 5 år att krypa i säng.

När man tittar på de senaste SMS:en från min far kan man tänka två saker. Antingen har han inte tid med mig eller så är han en mycket upptagen och viktig man. Jag väljer att tro på det sistnämnda.

Busschauffören ropade just ut följande med anledning att 70 skolungar (lät det som) var ombord. " Glöm inte några barn här, jag har tillräckligt många hemma."

Sen sa han att Hollie inte fick åka med för att hon är för stor. Om hon skulle med fick hon minsann sitta i papperskorgen. Charmiga busschaufförer kan göra en hel morgon.

Jag skulle fotografera vad jag har framför mig just nu. Förmedla lite myskänsla. (Hur nu sorglig bok = klump i halsen + tokvarm hund i fickformat på magen skulle vara mysigt minns jag inte längre.)

Som ni ser blev det inte så. Tror mer att Lilla H försöker ta chansen att göra något form av statement. Hennes uppsyn passar för bra med titeln för att det ska vara en slump. Inte alls mysigt faktiskt.

Det här med att planera in all ledig tid kan ibland kännas dumt. Extremt korkat. Jag kikade precis igenom min planering för veckan och insåg att ungefär allt är inbokat, inrutat och planerat. Precis som vilken jobbdag som helst. Nu är frågan: är jag jobbskadad, har kontrollbehov, är hyperaktiv eller mest sällskapssjuk? Det mesta tycks nämligen ha att göra med andra varelser ur människosläktet. Märkligt.

Ångesten blev total när jag tittade på nästa vecka och det såg nära på likadant ut. Redan. Hur är det möjligt? Jag börjar tro att någon kapat min kalender och bara petat in olika fikor, luncher och möten. Mystiskt.

Nåväl. Jag har iallafall styrt upp det hela nu. Imorgon ska jag inte göra ett skvatt. Jag ska ha Paulinetid. Läsa alla tidningar jag aldrig hinner, kanske ge mig i kast med något idiotiskt försök till en målning och om jag har riktigt tur: få ett städdamp och städa kylen. Det kallar jag livskvalité! Man måste ju ta hand om sig själv liksom.