När jag var liten ville jag ungefär mer än allt annat börja rida. Jag läste hästböcker, hästtidningar och hade en egen ryktlåda som jag släpade fram och tillbaka till 4H-gården eller Täby galopp där jag hängde. Mitt favoritruss var alltid överdrivet välborstat när jag var färdig. Men jag fick börja aldrig rida. Sorgligt, eller hur? Som ni kanske märker är jag fortfarande något bitter över det här.

Jag har kört mycket med vagn och ridit ett 15-tal gånger, men aldrig lärt mig ordentligt. Det tynger mig. Jag skulle ju bli en hästtjej? Vad gick fel?

Nu kommer vi till vändningen. Eller ja, snart. För två år sen ställde jag mig i kö för att börja rida. Två år har gått utan att något mirakel i form av en ridplats dykt upp. Bitter över det också. Men i månsdags hittade jag en nybörjargrupp som startade igår. Jag kom in. Jag gjorde en spontan dans när jag fick mailet på kontoret.

Några timmar senare stod jag på Hööks och provade ridbyxor, skor och handskar. Lycklig över att äntligen ha en anledning att köpa alla dessa saker jag så länge suktat efter. Jag gick högtydligt in och proklamerade att ”jag ska börja rida!”. Tjejen i kassan reagerade tyvärr inte med den entusiasm jag hoppats på (typ ballonger, rosor eller något dylikt), men hon var snäll och hjälpte mig prova ut ett par nya tjusiga skor.

Igår var min första lektion. Det var teorilektion. Som tur var fick jag veta det innan, annars hade jag smällt upp dörren till stallet iförd full mundering och utropat: ”låt oss rida!”. Men det gjorde inte så mycket att jag inte fick rida. Det kommer jag hinna med, nu när jag ska bli hästtjej. Jag kände mig lite kunnig för en gångs skull i sammanhanget. Tydligen är de andra nybörjarna verkligen n y b ö r j a r e. Det var skönt. Vi fodrade, borstade hästar, kikade runt och blev presenterade för alla söta djur. Sen blev jag som ett barn som inte vill gå hem från dagis. Ridläraren sa att lektionen var slut och att alla fick gå hem, men om någon ville stanna kvar och göra resten av fodringen var det välkommet. Gissa vem som hängde kvar?

Jag är helt nykär. Svävar liksom på moln. Hej nya favorithobby.

Jag om några månader.

Innan jag skaffade min miniräka lovade jag alla dyrt och heligt att jag inte skulle ha en rädd chihuahua som bara darrar hela tiden. Antagligen har hon förstått vad som gäller för några sådana småhundsfasoner pysslar hon inte med.

Likväl ligger hon nu här i mitt knä på tåget och sprätter till och darrar lite. Först blev jag orolig, sen upptäckte jag det!

Hon kikar upp på mig då och då. Hon darrar lite och stirrar sedan uppfordrande på mig. Väntar på en reaktion. Jag insåg det. Hon tycker det är tråkigt med tåg och tycker förfärligt synd om sig själv som måste åka de här satans rullande farkosterna med alla konstiga människor.

Hah! Jag överlistade dig!

Jag har en man som står på händerna i min hall. Vad har ni i er hall?

Jag har missuppfattat allt. Chihuahuor ska ju sitta i handväskor iklädda små klänningar med tyll på. De ska pyntas och pysslas om till den milda grad att de glömt bort att de från början var hundar. De ska äta bakelser och sitta i knät eller på armen när de inte är i väskan. De ska definitivt inte ut och jogga med matte i skogen.

Som sagt, jag har missuppfattat precis allt.

Låt mig presentera tidernas bästa middagskoncept: ät allt du är sugen på!

Räkor, friterade bläckfiskringar, lufttorkad skinka, salami, mozzarella, kalamataoliver, inlagd vitlök, baguette och kantareller.

I söndags var det Kent, skyfall och fnitter. Totalt jättefint och underbart.

När jag spatserade runt med min elaka bakfylla hittade jag den här lilla söta bebisen. Det gjorde min dag. Jag ville hemskt gärna ta med den hem men det var tydligen ingen bra idé. Tokigt det där när folk ska vara så tråkiga och logiska.

Idag har varit en trevlig dag. Jag har gjort en intervju och haft fotografering hos en hundfrisör och sen har jag burit runt på en bebis. Sen har jag pratat med, pussat på och luktat på en bebis. Hundar och nykläckta människovalpar. Fantastiskt.

Jag har ont i näsan. Det värker som om någon har slagit mig. Jag vaknade så i morse och det försvinner liksom inte. Jag har ett antal olika teorier om vad som kan ha orsakat detta lidande:

• Jag har gått i sömnen och gått in i en vägg. Eller dörr. Eller vad som helst i lämplig höjd.
• Min hund har bitit mig i näsan eller hoppat på den när jag sovit djupt.
• Jag har slagit mig själv. Det har hänt förut och känns som att det kan hända än en gång.
• Jag har fått en mystisk näsinfektion som säkert är livsfarlig och mycket ovanlig.
• Någon har smugit in i mitt hem inatt och nitat mig utan att jag vaknat. Gärningsmannen tröttnade när jag inte vaknade (det är omöjligt att väcka mig) och bestämde sig för att återkomma när jag är vaken.
• Mina solglasögon är inte ergonomiskt riktiga. Känns kanske mest troligt men jag väljer att inte tro på detta då det skulle innebära att jag har obefogat livlig fantasi och dessutom måste sluta med glajjor.

Just nu har jag lite svårt att bestämma mig för vilken som känns mest sannolik. Och vilken som är mest spännande.

Jag: ÅH VILKEN FIN SKINNJACKA!
Uffe: Ja den var jättefin.
Jag: Men jag ska spara pengar...
Uffe: Okej men då går vi då?
Jag: Fast den var inte så dyr...
Uffe: Köp den då?
Jag: Nej jag ska inte.
Uffe: Okej.
Jag: Fast jag kommer ångra mig om jag inte köper den.
Uffe: Nu går vi.

Tittar man på musiken som går varm hos mig ännu mer än annars kan man dra vissa slutsatser.

Det ska vi inte göra. Inga förutom att jag älskar mina fina gangstermän lika mycket som vanligt.

Just nu försöker jag hitta en lämplig låt till temat: fan i helvete jag verkar ha missat bussen till jobbet och jag har ingen energi kvar för sådana småsaker. Tips, någon?

Min hund gymnastiserar. Jag tittar på och blir lite avis. Inser att det här är nog det jobbigaste hon gör idag. Jag ska ju bara iväg igen och jobba ett par timmar till.

Jag förstår inte varför jag alltid får nya smeknamn. Det finns liksom redan ett överdrivet stort urval av saker att kalla mig om inte Pauline faller en i smaken. Och det finns typ en enda person som det faller i smaken, bortsett från i yrkessammanhang och om någon är väldigt arg på mig.


Idag fick jag ett mail från Linnea. Hon kallade mig Palle. Ångesten var total. Det visade sig att när vi stött på min kompis Robin igår och jag hade varit upptagen i telefon hade han berättat för Linnea att han brukar kalla mig Palle men att jag hatar det över allt annat. Det här tyckte givetvis min bästa vän var något att utnyttja. Hon kände sig antagligen riktigt nöjd med sig själv när hon formulerade sitt mail innehållande detta rysliga smeknamn.


Två saker kommer nu att hända:
• Jag ska hitta på ett fult smeknamn åt både Linnea och Robin som jag ska använda frekvent. Idéer på sådana mottages varmt.
• Jag kommer inte svara på tilltal när smeknamn jag själv inte tycker går an används. Jag kommer inte ens kännas vid att det är mig man pratar om eller med.


Hårt mot hårt.

"Farlig gata?! Vi har inte haft ett mord här på säkert tre år!"

Pappa: Vi måste byta till en kundvagn.
Jag: Va? Nej det behövs inte!
Pappa: Jo. Vi måste byta till en kundvagn. (Går och hämtar en kundvagn.)
Jag: Varför?
Pappa: Men de säger att vi måste byta till en kundvagn så nu gör vi det.

Att vi sen gick runt med fyra varor i en otymplig vagn kan vi utelämna.

Jag hatar att gå in jeans. Efter att få rådet från diverse butiksbiträden att köpa för små byxor och vid ett par tillfällen gjort motsatsen och kunnat ha de tre gånger (innan de är enorma) har jag insett faktum: man måste köpa för små byxor. Efter ett par dagar sitter de perfekt (om de inte är för tighta vid midjan) och du kan andas igen. Däremot är det aldrig någon som tipsar en om hur man ska överleva de här dagarna.

Om jag någonsin lanserar en jeanskollektion kommer följande råd medfölja:

• Ät inte frukost. Du har antagligen provat byxorna i affären på rätt tom mage. Vill du få på dig de igen kan det vara fördelaktigt att inte trycka i sig en enorm brunch innan.

• Smarta trosor. Antagligen sitter byxorna inte perfekt över rumpan än vilket kan göra det intelligent att skippa dina minsta stringtrosor så vida du inte vill visa de för alla.

• Lång topp. Du kan sätta dig på huk utan att fundera över hur mycket av din rumpa du visar för allmänheten. Också mycket lämpligt om stolen du ska sitta på inte har ett helt täckande ryggstöd.

• Anpassa tidplanen. Räkna med ytterligare tio minuter för att åla runt i sängen som en strandad val för att kränga på dig sattygen.

• Ordna omständigheterna. Om du inte njuter av att ha publik när du pressar din stackars kropp ner i ett par sjukligt tighta jeans och känner dig lite besvärad av det kan det vara idé att ordna lite privat utrymme. En städskrubb duger fint för ändåmålet om du inte är särskilt lång.

• Var realistisk. Du kommer antagligen inte kunna köra "höga knän" i början eller, om du är riktigt ambitiös med storleken, ens springa till bussen. Gå sakta för att undvika smärta eller spruckna sömmar.

Modernt tortyrredskap.

Jag är inte alls så taggad på hösten. De enda två sakerna jag gillar med hösten är att det är helt befogat att använda platåskor och poncho. Idag är det kallt och jag tar chansen att se rätt muppig ut i en enorm poncho. Det och ett trotsigt ögonbryn som har en helt egen vilja.

Jag skulle behöva någon som håller ordning på mig. Jag kommer hem, städar, blir hungrig och gräver i kylskåpet. 

Låt mig presentera min middag i sann GI-anda: Grönmögelost. Och lite vindruvor så man får i sig vitaminer. Helt hopplös är jag ju inte.

Kollega: Om en myra faller från ett flygplan högt upp så överlever den. Den väger för lite.

Jag: Jaha.

Kollega: Gör en människa det så dör den antagligen.

Jag: Jo jag tror det också.

Kollega: Allt har att göra med hur mycket man väger. En ko exploderar om den faller ned från ett flygplan.

Jag: Herregud! Vilken hemsk konversation!

Kollega: ...

Jag: Vad händer med en elefant?

Pappa: Det här är min nya favoritmjölk. (Visar upp den efter att ha betalat.)

Jag: Laktosfri? Har du blivit laktosintoleranr?

Pappa: Är den inte alls ju!

Jag: Jo.

Pappa: Läs själv! Eller jaha... Men ÅH! Så var det med den favoriten. Nöjd nu?!