Idag fyller mitt kryp två år. Jag tar mig därför friheten att få spåra ur lite kring min favoritvarelse på den här planeten.

Anledning till varför jag tycker min hund är det bästa som finns.

1. Hon är i en mycket behändig storlek. Många saker blir mindre jobbiga då. Hon tar till exempel mycket lite plats i sängen och äter väldigt litet. En köttbulle går att dela i ett oändligt antal bitar och göra henne nöjd ändå.

 

2. Hon gör roliga läten mest hela tiden. Någon gång ska jag göra ett Hollie-mixtape. Hon snackar verkligen dagarna i ända. Det är sällan det blir skall, men det är knorranden i alla tänkbara versioner mest hela tiden. Några stånkande, kurranden, pipanden och fnysanden. På natten är det hysteriskt ljusa skall och dova snarkanden. Jag har lärt mig vad ungefär hälften betyder, resten är bara goja. Hon hatar troligtvis tystnader.

3. Hon älskar att pussas. Det är inget jag någonsin lärt henne. Hon sprang som valp fram till mig och tryckte sin blöta nos mot min mun då och då. Lade till ordet puss varje gång, och nu får jag pussar spontant och på beställning.

4. Hon sover som en bebis. Innan hon ska somna eller när hon tröttnar på att ligga inkilad och raklång vid min midja krälar hon upp och lägger sig på rygg, med huvudet på min arm och med nosen mot min hals och tassarna utanpå täcket. Som en mycket liten och märklig människa.

 

5. Hon förstår mer än hon borde. Nog för att chihuahua är en av de ”dummare raserna”, men man kan fortfarande kliva ombord på bussen, säga att ”här ska vi sitta” och hon hoppar upp på sätet, följt av ”nu får du sitta i mammas knä istället” varpå hon krälar dit. Folk tittar alltid roat på den galna chihuahuakvinnan. 

 

Folk frågar varför jag har så ont i armen. Jag vet inte, så jag har googlat lite.

 

Har hitills kommit fram till ungefär 50 tänkbara åkommor som jag kan lida av. De flesta tillstånd verkar kapitalt fysiskt förödande. Hälften är obotliga och drabbar främst äldre människor, en trejdedel botas genom läskiga sprutor och resten beror på diverse överansträningar med vila som ordination. 

 

VADDÅ VILA? Jag försöker faktiskt biffa till mina axlar.

 

Tur att min syster är epxert på området och inte bara en mycket skicklig googledoktor. 

Ni som följer min blogg minns kanske att mina kollegor tycker det är roligt att sätta på Enya i högtalarna för att sedan studera hur jag omedvetet börjar svaja som ett litet sjögräs i min kontorsstol med jag sitter och skriver. Det bara händer liksom. 

Idag upptäckte jag sjögräsdansen 2.0. Det kändes plötsligt som en Kraftwerk-onsdag och jag tog på mig mina Hello Kitty-lurar och drog upp volymen. Plötsligt märker jag det. Svajandet ihop med ryckandet i en märklig kombination. Det blev en hemskt ryckig sjögräsdans till ”The robots” som kändes helt naturlig. Det ser däremot högst onaturligt ut har jag förstått.

Borde börja ägna mig åt modern dans eller något där min kropp kan få härja hej vilt och spontant utifrån musiken. Är säker på att jag vore en naturbegåvning.

 

Att dansa lite stillsamt under arbetets gång är verkligen att rekommendera. Du blir glad, får höjd endorfinnivå, stärker bålmuskulaturen och dina kollegor kommer ha roligt på din bekostnad när du inte kan hålla dig i styr.

 

Min senaste grej är näsblod. Min stackars kollega som sitter bredvid mig har mer än gång den senaste tiden suttit och pratat med mig när hon plötsligt kommit av sig och bara stirrat på mig. Jag har numera lärt mig vad det betyder och springer ut till toaletten i ljusets hastighet.

Efter några upprepningar av denna smått skruvade procedur har vi alla på kontoret blivit lite luttrade. Idag hände det igen, jag släpade mig ut mot toaletten med handen oambitiöst täckande nedre delen av ansiktet.

Där ute satt några stackare och fikade i godan ro och möttes plötsligt av en dörr som slogs upp och en liten blondin med löjligt mycket näsblod. Deras ögon blev enorma och jag fick plötsligt skärpa till mig. Höll handen lite duktigare framför fejjan, försökte skratta lite stelt och gled in på toaletten.

Stod nog för dagens största insats gällande vardagsdramatik i krokarna. Egentligen är jag inte så stolt som jag låter. Känner mig som en blandning av ett snorigt dagisbarn och Hannibal Lector varje gång det händer.

Idag hade vi fotografering på jobbet. Igen. Jag tycker det räcker med en bild, sen kan vi använda den ett par år, men chefen tyckte annorlunda. Tydligen ska det förnyas. Och den förra bilden, som jag själv gillar (totalt uppstyrd tjej), var tydligen för stel. Nåväl, det gällde visserligen hela redaktionen och inte bara mig.

Så idag levererade jag det största leendet jag bara kunde avfyra. Jag var motsatsen till stel. Jag känner mig lite obekväm med det eftersom jag inte ser så mycket när jag ler så stort, men fotografer blir alltid nöjda och tycker det ser äkta ut. Jag tycker det är jobbigt att man nästan ser visdomständerna. Får lite kramp i käken också. Men vad gör man inte för att se lite wild and crazy och hjärtlig ut.

Anledning nummer 1 att åka till Teneriffa. Äta bläckfisk. Äta sjukt mycket bläckfisk.