Jag har alltid haft turen att ha husdjur. Mina föräldrar har alltid låtit mitt enorma intresse för djur spela vilt i vardagen. Listan kan göras lång med sådär 24 kattungar, diverse upphittade (och sedan rehabiliterade) fågelungar, gerbiler, kaniner, råttor och fiskar.

Min kärlek till djur ser likadan ut idag som när jag var 10 år. Det bästa med att ha djur är ungefär allt. Det sämsta är att de inte lever lika länge som vi.

2008 fick jag en kanin i födelsedagspresent. Något udda möjligtvis för en lady i min ålder. Inte lika märklig om man känner mig och vet att allt pälsigt och gulligt är en vän till mig.

När jag fick honom hade jag i flera veckor nästan varje natt drömt om en liten kanin med öron så små som en katts. Jag pratade om det flera gånger med folk i min närhet, frustrerad över att drömmen återkom. Jag och min dåvarande pojkvän var på bio när jag nämnde kattkaninen igen.
– Ska vi inte bara gå in och kolla om det finns någon sån här då? frågade han och pekade mot djuraffären.

Jag fnittrade bara. Kattkaniner finns ju inte. Men vi gick dit, och där satt han. Världens minsta lilla kanin med närmast obefintliga öron. Med teckning som en minimal panda. Några dagar senare kom han hem som min födelsedagspresent. Han fick heta Teddy. Som en liten pandabjörn. Ett pyttelitet kryp som vid vuxen ålder fortfarande hade ynkliga öron för sin storlek, och vägde mindre än ett kilo.

För lite mer än en vecka sen, i lördags, upptäckte jag att han var sjuk. En ögoninflammation trodde jag, och pysslade om. Två veterinärbesök senare misstänktes cancer eller hjärtfel.

I fredags var en av de hemskaste dagarna på länge. Jag fick sitta och krama om min lilla dunboll och bara säga hejdå. Pussa, gulla, gråta och krama. Allt i en salig och helt hysterisk blandning. Helt vidrigt.

De flesta tänker att det ”bara var en kanin”. Måhända. Men är man en djurmänniska och varje dag i fem år pysslar om något så flyttar det lilla duniga djuret in i ens hjärta. Och sen blir det tomt.