Idag träffade jag min PT för första gången. Tidigare har min syster som kan ungefär allt om träning och hälsa gjort program åt mig. Men idag skulle alltså en främmande människa hjälpa mig att komma igång efter mitt lååååånga uppehåll.

Jag var livrädd och såg framför mig en skrikande karl som hämtad ur ”Biggest loser”. Jag skulle känna mig svag och otränad och han skulle bli arh och tvinga mig välta traktordäck eller nåt annat absurt.

Karln var raka motsatsen. Hur trevlig och duktig som helst. Vi gjorde ett program och körde igenom det tillsammans. Jobbigt, men sjukt kul. Och ja, jag är peppad. Inte minst för att jag om fyra veckor ska träffa honom igen och visa på någon form av resultat. Dessutom ser han i sin ondskefulla maskin (datorn) hur ofta jag besökt gymmet. Busted.

Känns som om överlevnadsstrategin ”le så stort du kan så löser sig allt” inte kommer fungera den här gången om jag inte gjort som jag lovat. Bara att sätta igång med andra ord.

 

Igår var jag i stallet. Fick favorithästen och allt gick finfint. Sen berättade instruktören att vi ska ha välja hästar att rida en tid fram över. Samma häst, hela tiden.

Först kändes det självklart. Min favorit förstås. Jag som alltid tjatar om att få honom. Jag kikade lurigt på honom, gav honom en godis och viskade att ”moahaha, nu ska jag få dig varje vecka!”. Han såg glad ut.

Sen fick jag ett släng av storhetsvansinne. Självförtroendet var på topp. Jag kilade iväg, skrev upp på rallyhästen (i jämförelse med de andra i gruppen i alla fall) och som dessutom har för vana att bita framförvarande häst i rumpan om man kommer för nära och till det har ungefär Sveriges längsta kliv och höga tempo.

Jag har ridit henne en gång. Min pappa var där och tittade och var lyrisk efteråt över att ”vi var sååååå fina tillsammans och den här hästen borde vara din”. Typ.

Favoriten kommer bli så ledsen, säkerligen. Jag är lite nervös.

Ingen annan ville såklart ha henne. De stirrade på mig som om jag vore dum i huvudet. Lite osäkert fick jag förklara att ”jag gillar utmaningar”. Galenskapsbrud. Att jag aldrig lär mig. 

It's on. Jag har gett mig i kast med det mest typiska nyårslöftena av de alla. Gymkort och lite nya träningskläder (givetvis mycket viktigt för att känna sig inspirerad) införskaffade. 

 

Antagligen kommer ingen tro mig. Men i morse var jag på gymmet klockan 7 i morse. Jag var uppriktigt förvånad när jag klev ut därifrån och varken ballonger, medalj eller blommor fanns där som en bekräftelse på underverket. 

 

Jag är i usel form. Jag gick från träningstok till hundmamma på nolltid och all tid försvann. Att ha hundvalp är som att ha ett spädbarn. Ungefär jättejobbigt och besvärligt. Men nu har jag inte något att skylla på. Min hund är vuxen och kan vara själv när jag tränar, jag har gymmet bredvid jobbet och jag behövde ett nyårslöfte.

 

Jag har en himla massa löften. Eller mål, som vi bestämt att det ska vara i år.

 

Gympasset i morse blev knappast imponerande. Jag mådde så illa efteråt att jag knppt vågade promenera upp till jobbet. Hur som, jag gjorde det. Nu ska ni få se på grejer. Om vi har tur. Förresten. Ni kommer inte se någonting. Målet är mest att bli piggare, få bättre kondis och må ännu bättre. Svårt att förmedla det där.

 

 

Jag skippar hysterin över årsskiftet och tar några av mina favoritmänniskor och sticker till Idre istället. Byter ut det obligatoriska nyårskaoset mot lite bubbel i en mysig stuga och skidåkning på dagarna. När alla ligger hemma med ångest och baksmälla den 1:a januari ska jag swischa ned för backarna och pumpa pudersnö i ljusets hastighet.

 

 

Typ.

Sist jag och Linnea var på skidsemester gick det dock sådär. Linnea skadade armen (jag fick åka scooter från toppen på Åreskutan med någon galen liftvakt och jag hade extremt kul, men inte hon som fick sitta solo i kabinliften) och vi spenderade en dag på sjukstugan. Sen var det ingen mer skidåkning för henne. Jag fick några dagars åkning till innan jag fick en krallig hjärnskakning efter en misslyckad svängom med avancerad bugg. Sjukstugan och sen var det ingen med skidåkning för mig. Jag hoppas våra kroppar håller bättre den här vändan.

 

 

 

Jag får sällan skrivkramp. Om jag ofta fick det skulle jag vara en usel journalist och skribent. Det är lite av min uppgift att alltid kunna skriva.

 

Idag fungerar det dock inte.

 

Det är antagligen för att jag egentligen inte har deadline ännu (men visserligen inte har tid att skriva senare) och skriver under mycket fria former. Då blir det lätt väldigt ostrukturerat. Är man redan som person relativt free spirit och lite allmänt flummig kan det bli lite svårt att få ordning på texten. Det handlar ju om vad man är van vid. Jag skriver oftast strukturerat, även när det är krönikor. Men inte den här gången.

 

Så. Där befinner jag mig just nu. Med ett högst luddigt tema och flummiga tankebanor. Och massor av marshmallows. 

 

Känns bra.

Igår var det hamburgerkaos på jobbet. Max öppnade i närheten av kontoret så jag och några tappra kollegor krigade oss genom snön för att trycka i oss hamburgare, pommes och mozarellasticks. Vilken matfest. Vi var ungefär världens gladaste.

 

Den här fantastiska tjockisbilden pryder numera bakgrunden på min dator. 

 

Det är något med mig och öron. Inte människoöron. Det vore sjukt. Men öron på kläder. De är mycket sällsynta (inte lika mycket nu för tiden, men ändå) så jag blir helt till mig om jag ser något. Har det öron på så måste jag ha det. Jag vet inte varför. Jag tycker det är lite mysigt bara.

 

Uffe säger att jag har animalistisk schizofreni. Jäkla hobbydoktor.

 

Men jag hade ändå sagt åt mig själv att lugna ner mig. Det finns en gräns för hur många mössor och tröjor med små öron på som en människa kan ha utan att betraktas som en fara för allmänheten. Jag nådde den gränsen för ett bra tag sedan. 

 

Men idag hade jag varit jätteduktig. Sen såg jag den. En v ä s t.

 

Jag har inte en enda väst med öron på. Himla dumt det här. Det bara blev så. En väst och två öron rikare.

 

Jag har ju tjatat som en tok. Idag blev det däremot en liten sväng på isen. Sådär en kvart. Fy helvete vad jobbigt det är! Blev helt utmattad. Hur som helst var jag ungefär Sveriges lyckligaste, och på de flesta av bilderna har jag det största flinet i världshistorien. Vad lite fruset vatten kan göra med humöret.

 Kan knappt hoppa längre, och är allt annat än graciös.

 

 

 

Julen närmar sig.

De flesta runt omkring mig suckar och stånkar ”jävla jul”. Jag är bara lycklig och säger ”det här ska bli kul!”.

(Observera att rimmen redan börjar hagla.)

Jag är Grinchens motsats. Jag terroriserar min omgivning med vidrig julmusik, dricker omotiverade mängder julmust och tycker att snö runt fönsterna är världens finaste grej så länge jag får gömma mig inomhus. Julkransen har hängt på dörren sedan innan första advent, ljusstakarna står uppställda och den röda bordslöparen ligger stadigt på köksbordet.

Det här med presenter är inte grejen med julen för mig. Jag älskar allt runt omkring. Att få sitta och pyssla med rim, att baka sjukliga mängder knäck. Att åka skridskor med familjen på julaftons morgon och gå till kyrkan med dem på kvällen.

Nu är det hög tid; låt julhysterin börja.

 

 

Under lunchen idag tog min kollega några bilder på mig. Det hela spårade ur lite under temat "om jag var en författare skulle min porträttbild se ut så här". Ungefär så här filosofisk skulle min se ut i alla fall. Det är omöjligt att se mer drömmande ut.

 

Min kollega lät mig inte lägga ut hans författarbilder, så ni får nöja er med mig.

 

 

Vissa saker låter bättre i huvudet än i när man säger det högt. Rubriken är ett exempel på en sådan mening som jag råkat slänga ur mig i ”Nalle Puh”-aktig anda.

I alla fall: äntligen fredag. Den här dagen är högst välkommen av en mängd anledningar. Fy helskotta vad jag ska lata mig och mysa i helgen. Jag ska mysa med systerdöttrar, julshoppa, fika och sova länge. Ungefär så utförliga är mina helgplaner. Det känns väldigt lagom. Låter fortfarande som Darth Vader vissa stunder och bryter plötsligt ihop i brutala hostattacker som tyvärr är riktigt töntiga. Låter typ ”ehä ehä”. Högst icke imponerande hostningar.

Idag var en ganska fyndig dag på jobbet. Det har bara regnat finurliga formuleringar. Jag har varit i total extas.

Kollega 1 (vid lunchen): Pauline är knappast biffig.
Jag: Vad menar du?
Kollega 1: Du äter ju inte kött.
(Kollektivt stön från hela gänget.)

(10 minuters ytterligare skämt om min "biffighet" följer.) 

 

---

 

Kollega 2: Vi väntar med den ena artikelserien till motorsidan lite. Vi kan inte ha båda. De krockar.

---

Kollega 2: Jag känner att den här nyheten om SAS flugit runt ganska mycket…

---

Jag: Hästar är som hundar. En liten är billigare att ha…
Kollega 3: Ja, de äter ju som hästar. 

Jag kom över Darin för ganska många år sedan. Jag insåg att vi inte hade en framtid tillsammans och gick vidare med mitt liv. Sen såg jag ”Så mycket bättre” häromdagen. Jag började på allvar grina.

Jag är visserligen en ganska blödig person, men det här var sjukt. Först fick jag gåshud. Sen kom jag på mig att sitta där och snörvla med tårar i ögonen när han framträdde med ”Astrologen” av Uggla. Sen hittade jag avsnittet på TV4 play och sen har jag spelat den om och om igen. Spolat tillbaka, lyssnat, spolat tillbaka, lyssnat.

Idag började jag jobba igen. Låten låg på Spotify. Moahaha. Terrorn fortsätter. Vår lilla praktikant som sitter intill mig petade på mig efter ett par timmar och undrade om jag bara gillar en enda låt i världen (han måste hört det genom mina enorma lurar).

Nu är det ju så att jag inte kärat ner mig i en popkille a la 12-åringsstyle. Han är inte min typ, om någon undrar. Jag är däremot lite kär i hans röst och versionen av den låten. Och det tänker jag faktiskt fortsätta vara.

 

 

Sara: Snart ska vi inventera på jobbet. Jag kan inte det. (Blabla jag hör inte alla pratar i mun på varandra)... -inventera äpplen.

Uffe: Ska du inventera äpplen?

Sara: Mmm..

Uffe: Tar du ett i taget och räknar då? HAHAHAHA

Sara: Asså nej...

Paoi: Det måste ta så sjukt lång tid! Hur inventerar ni pistagenötter? HAHA!

Sara: Men asså...

Paoi: Eeeeeeen......

Sara: Men...

Uffe: Tvåååååååå.....

Sara: Mfff...

Uffe: Treeeeeee....

Paoi: Hur gör ni med linser på lösvikt? Hahahaha!

Sara: Men vafan...

Uffe: Eeeeeeeeen....

 

Alla håller på att skratta sig till syrebrist och Sara försöker seriöst och korrekt förklara att man minsann väger allt. 

Helt plötsligt har jag börjat bli helt nykär i bakande. Det var ett par veckor sen jag bakade senast, och jag har svårt att få tid till det. Men nu har jag helt spårat ur. Jag studerar cupcakefrostings, konstiga ingredienser och ojar mig över redskap jag saknar. För första gången i mitt liv har jag läst matbloggar.

 

Med tanke på att mina sömnvanor blivit helt katastrofala emellanåt har jag dessutom sovit larvigt lite inatt. Till slut tröttnade jag på att vända på kudden och började baka bröd istället. Enbart stört. Farligt med sömnbrist.

Planen för dagen, förutom att göra något vettigt, är att baka en banankaka. Ännu mer skevt. Måste nog tvinga över någon som kan äta upp allt med mig.

 

 

Min familj är lite underlig och har börjat diskutera julklappar redan. För att inte tappa förståndet har jag försökt undvika chattdiskussionen där det här debatteras vilt så gott det går. Den berör nämligen spridda ämnen som diskborstar, jaktgevär och då och då små kommentarer från min katt (typ "88kfkfkfg /hälsar Sussie") som min pappa vidareberodrar. 

 

I vilket fall. Det var ett himlans tjat så därför är jag ute i god tid nu med en önskelista. Och nej, i år skippar vi olika berömda män på den listan.

 

Min mage är totalt värdelös. Nu tycker jag att jag dragits med den i tillräckligt många år, så en ny skulle inte skada. Helst en likadan mage typ. Slinker en magruta med på den nya magen gör det förstås inte så värst mycket.

 

Helt obligatoriskt. Ni fattar. En häst har stått på min önskelista varje år sen jag lärde mig skriva någorlunda. Börjar bli ganska uttjatat, men jag kommer inte släppa det. Tyvärr. Helst en stor häst. 175 cm i mankhöjd blir lagom. Helst ska den dock inte behöva äta så mycket. Blir så dyrt med mat. Så, en anorektisk (men välbyggd) jättestor häst skulle vara perfekt.

 

Tydligen imponerar inte min styrka på vissa personer, så lite mer sådant skulle vara jättebra. Tackar dock vänligast nej till styrka som innebär mycket och stora muskler. Ser så konstigt ut på mig.

 

Någon skulle aldrig släppt lös det monster Paoi förvandlas till när lantliga kök diskuteras. Jag vill ha ett stoooooort och mysigt kök. Där man kan dricka rödvin. Och köket kommer automatiskt bara av sin existens gör mig till en fantastisk kock. Frågor på det?

 

 

Torsdagar vid den här tiden är alltid lite speciella. Jag är larvigt kärleksfnittrig på hästlycka efter veckans ridlektion och blir alltid lite ofokuserad och hyper. Men jag har hamnat ur fas lite grann. Förra veckans ridning gick bort för min del, och idag var det teori. Jättebra det där, att lära sig om sjukdomar och stamtavlor, men jag vill ju rida.

 

Därför blir jag alltid lite tjurig när det är teori. Jag kan liksom inte låta bli. Demonstrativt ser jag lite ledsen (närmast förkrossad) ut när instruktören presenterar faktumet: "Jaha! Idag ska vi prata teckning, färg och sjukdom."  

För att ta någon notis om allt som sägs, vilket egentligen är bra saker, det är bara jag som är så barnslig, så upprepar jag i mitt huvud gång på gång: "om jag ska ha en egen häst måste jag kunna det här". Till slut klämmer jag fram ett artigt leende och försöker delta aktivt som en duktig tjej. Svårt det där.

 

Men jag överlevde kvällen utan att vara uppenbart fjantig och barnslig (vill helst lägga mig på marken 3-åring-style och skrika mig röd i ansiktet och banka nävarna i stengolvet). Mycket stolt. Duktig tjej.

 

Det här med sjukskrivning är tråkigt. Alla jobbar hela dagarna och ingen har riktigt tid att tycka synd om mig och min mage. Det har gjort mig bitter. Jag pratade med Linnea igår kväll som var på väg för att dricka öl, upplyste hon om. "Jaha", sa jag. Måttligt road. Sen orkade jag inte ens vara det längre och började gnälla över att hon skulle dricka en öl åt mig och sända mig en tanke. För att mitt liv känns som den där delen av en break-up-film när tjejen släpar runt ensam i sin lägenhet, ovårdad, iförd mjukiskläder, äter glass i sängen helt ogenerat och tittar på på tok för mycket serier. Hon är jag just nu.

 

Och sjuk-tv. Det ska vi inte ens prata om. I ren protest sätter jag på TV:n när jag blivit mörkt ute först. Innan dess sover jag mest och leker Picasso. I sängen. Med ett ritblock. Jag är dålig på att måla har jag konstaterat.

 

Men jag har tagit det ytterligare steget längre. När jag väl funnit lite ork emellanåt har jag roat mig med att rensa garderoben och baka frallor. Ja, så långt har det faktiskt gått.

 

F R A L L OR. Det är 2012. Vilken 22-åring bakar frukostfrallor? Sjukt beteende.

 

Det enda konstruktiva de här dagarna (tre långa dagar sen jag kom hem...) har fört med sig är att Hollie nu kan krypa. Typ. Jag drar en godis längs marken och den lilla pälsråttan kryper exalterat efter.

 

Jag är sjuk. Inget konstigt med det. Snart är jag på benen som aldrig förr. Men hur min mentala hälsa kommer att vara då vågar jag tyvärr inte ens spekulera i.

Idag hade en kollega sitt barn med på jobbet. Han är tio år och en av de skönaste ungarna jag någonsin haft nöjet att träffa. Vi blev mycket goda vänner och efter en stunds småprat släpade han fram en stol och satt sedan bredvid mig vid mitt skrivbord hela dagen när jag satt och jobbade. Han satt och förhörde mig på gångertabellen, berättade om hur jobbigt det är att alla tjejer är kära i honom ("is killing miii")  och visade bilder på alla marsipanfigurer och tårtor han gjort. Han vill bli bagare när han blir stor och har lovat att baka en tårta till mig när jag fyller år. Tydligen gillar han inte ens tårtor.

 

Hans kommentarer kommer förgylla min tillvaro i veckor.

 

Ungen: Vad gör du?
Jag: Jag räknar hur många tecken min artikel är.

Ungen: Pff! Varför då?

Jag: Så att den får plats snyggt i tidningen.
Ungen: MEH! Typiskt dig Pauline att räkna med hjälp av den där funktionen! (Räkna ord i Word)
Jag: Jasså?
Ungen: Ja väldigt typiskt dig. Du borde räkna själv.

Jag: Mmm... Eller så klickar man på räkna ord.

Ungen: Nej. Nu räknar jag.
Jag: Alla tecken?
Ungen: Ja. Ett.... Tvååå... Vad många det är! Trrrrreeeee...
(Pauline hittar minimeringsfönstret i Word.)

Ungen: Jahapp. Vad är 9 gånger 8?

Pauline: Okej då. Du kan få räkna ord igen.