Simon: Mitt hem vore jättedåligt vid en zombieattack.
Jag: Mitt med. De skulle kunna komma in lätt.
Simon: Var skulle vi ta vägen?
Jag: Kontoret är rätt zombiesäkert.
Simon: Bra idé! Vi skulle kunna hämta mat på ICA och allt innan. Och hämta din hund och viktiga människor vi behöver.
Jag: Ja. Och kanske gräva en gång till gymmet.
Simon: Du tänker på allt! Bara för att det blir en zombieattack betyder det inte att det inte blir beach 2013.
Jag: Precis. Fast det finns bara en utgång vad jag vet från kontoret.
Simon: Då är det lättare att vakta.
Jag: Fast det finns ingen nödutgång.
Simon: Det kommer vara så zombiesäkert att det inte behövs någon.

Jag: Tur.

Paus i konversationen. Stirrar på intillsittande människor på lunchrestaurangen. Alla sitter tysta och tjuvlyssnar.

Jag: Var var vi nu?
Simon: Din hund vore sämst under en zombieattack. Hon låter så mycket och skulle locka hit alla zombies.

 

Det här med träningsmusik är svårt. Jag är hysteriskt musikintresserad men har en ytterst spretig musiksmak. Lil Wayne är lika mycket favorit som Ziggy Marley, Disturbed och Kent. 

Reaggeton har den senaste tiden varit favoriten när jag tränat. Blir peppad som attan, och det blir härligt gung, och har bättre tempo än reagge.

 

Problemet är att när jag exempelvis springer så vill jag börja dansa lite smått. Spring aldrig och försök svänga höfterna dansant från sida till sida. Man får ont och är på väg att ramla. Typ hela tiden. Gör du samma sak när du gör knäböj med vikter får du ännu mer snedbelastning. Det blir sjukt svajigt.

 

Lyssnar du på hiphop händer ungefär samma sak, förutom att du också börja böja på knäna orimligt mycket i någon form av gungande. Impulser att slänga upp en arm i någon msuiktypisk rörelse uppstår också emallnåt.

Lyssnar på du på typ Lasse blir du bara känslosam och harmonisk och har ungefär samma tempo som på väg till jobbet en måndagmorgon.

Det är svårt.

Dubstep och annat sådant där berör mig inte tillräckligt. Det funkar en lördagkväll på stan. Inte mer än så.

Kort och gott är därför åter igen farligt hög rock som nu dånar i lurarna. Jag blir lite småagressiv vilket är extremt lämpligt i sammanhanget. Fördelaktigt är dock att stretcha till någon pianomusik så du slätar ut ilskerynkorna innan du stormar in i omklädningsrummet och skrämmer livet ur någon.

 

 

Jag hatar den här tiden på året så innerligt att jag inte finner ord. Det är som om jag varit utan solljus för länge. All energi är slut och jag går på enbart vilja. Det är så ofantligt tröttsamt. Och alla resor är sjukt dyra just nu. Tycker alla som jag för en gångs skull och behöver fly landet?

För jag tycker mest att de flesta ser lite hoppfulla ut. Det är alla hjärtans dag och snart är det vår och hopp och hej. Jag blir mest lite trumpen. Inte över alla hjärtans dag. Folk får äta hur mycket geléhjärtan de vill den dagen. Jag ska träna med min PT.

Men den här tiden är faktiskt inte sådär jätterolig.

Dessutom har jag slutat röka. En vecka, helt rökfri. Kan ha något att göra med humöret.

 

Kollega: Vi borde ha stegräknartävling!
Jag: JA! JAG VILL JAG VILL!
Kollega 2: Jag vägrar. Pauline kommer vinna.
Jag: Ja. Det är därför vi ska ha en sån tävling.
Kollega 2: Vi kan ha en läsartävling.
Jag: Nej. Jag hinner aldrig läsa.

Igår var Hollie med i stallet en stund. Jag har någon idé om att hon ska bli en hästvan hund som ska kunna strutta runt i stallmiljöer utan att flippa ur. Och utan att rulla sig i allt hästbajs hon ser.

 

Ett första steg blev att låta henne titta på en ridlektion. Bara stallukten gör henne tossig. Hon springer runt och piper uppspelt och vägrar gå som en normal hund. Hon promenerar envist runt på två ben med ett stort flin. Ser verkligen underligt ut.

Jag lyfte upp henne och lät henne spana genom plexiglaset på lektionen som pågick. Hoppning var det som stod på schemat. Jag väntade mig pipande och sprattlande.

 

Raka motsatsen hände. Hon blev som paralyserad. Hon bara satt där i min famn med sina glosögon så uppspärrade att jag blev orolig att de skulle ploppa ut. Helt orörlig i tio minuter tills jag avbröt underhållningen för hennes ögon och hjärtas bästa.

 

På väg till bilen rullade hon sig i lite hästbajs. Liksom för säkerhets skull.

 

Jag tycker det är lite jobbigt när folk är överdrivet dramatiska. I vissa fall kan det vara uppfriskande och ska jag vara ärlig tycker jag själv att lite ironisk och överdriven dramatik emellanåt kan krydda vardagen. Men viss dramatik kan vara tröttsam. Det liksom trissar upp förväntningarna till onormala nivåer.

Igår var jag på ett Bodypump-pass. När instruktören insåg att jag var den enda som inte provat det passet tidigare så spände hon effektfullt sina vilda ögon i mina och konstaterade högt att ”du kommer ha SÅÅÅÅÅ mycket träningsvärk imorgon!”.

Jaha, bring it on, tänkte jag kaxigt.

”Ta det lite lugnt med vikterna” sa hon med sina dramatiska ögon.

Nä du, tänkte jag.

Hon lovade ju mig träningsvärk. Utan en del vikter hade det blivit svårt.

Tog samma vikter som de flesta andra damerna i min size. Det var extremt hysteriskt jobbigt och sjukt kul.

Problemet är att efter hennes lilla utspel om hur jag skulle må idag hade jag faktiskt ställt in mig på det. Vaknade i morse och mådde fina fisken. Lite stel i bröst, rygg och triceps. Blev besviken. Hade hon inte försökt skrämma mig hade det inte hänt.

Jag: Jag kanske kommer över till er imorgon. Vi kan ju äta middag tillsammans?
Pappa: Ja vad gott! Vad serveras?
Jag: Eh…
Pappa: Äsch det spelar ingen roll! All mat du lagar är god!
Jag: Jag vet inte vad som serveras… Vad serveras?
Pappa: Äh, du kommer nog på något.

 

 

Vänta nu... Hur gick det här till? 

 

Måste definitivt sluta imponera med delikat mat hela tiden. 

Jag laddade ned en sådan där ”sluta-röka-app”. Först var jag hur taggad som helst. Jag startade den och förberedde mig mentalt för att ännu en gång, förhoppningsvis med lite bättre resultat, sluta röka.

En liten gumma dök upp på skärmen och sa ungefär blabla om att sluta röka. Den lilla gumman undrade om jag ville sluta nu, eller gå igenom förberedelsefasen på två veckor. Jag valde ”sluta nu”. Hon verkade missnöjd. Hon påpekade flera gånger hur viktigt det var med en förberedelsefas och jag fick svara ”ja, jag är säker” en första gång på om jag verkligen ville sluta genast. Andra gången blev jag tveksam. Hon la fram fler argument till varför det är bättre med förberedelserna.

Till slut gav jag upp.

”Jaha, då gör jag väl som du vill då”, muttrade jag surt och stängde nedslagen ner appen. Jag fick inte ens några tips utan hon förklarade bestämt att "bra, du har tagit ett första steg mot ett rökfritt liv, vi hörs imorgon!"

Förberedelsefasen blev lång. Jag skulle varje dag klicka in mig och läsa massa tips och råd om att sluta röka. Det tog så lång tid att jag missade vilken dag jag faktiskt skulle sluta.

Tacka vet jag snabba ryck. I morse vaknade jag, hade slut på cigaretter, tog ett nikotintuggummi och stack till gymmet. Sen har det blivit fler nikotintuggummin. Och flera timmar har jag faktiskt klarat utan att varken skälla ut någon eller tappa all koncentrationsförmåga.

 

 

Ni fattar grejen...

Jag är duktig på att planera. Inte duktig som i att planerna är väl uttänkta och alltid blir genomförda på ett hälsosamt sätt. Mer duktig som i att jag alltid har mängder av inplanerade saker. Hur väl de faller ut i verkligheten är en helt annan femma. Och det är det lite sisådär med.

Dagens planerande gick sådär. Jag skulle vara hemma från syster klockan 17 för att hinna förbereda kvällens tjejmiddag. Klockan 17:57 rullade jag in på min parkering. Klockan 18 skulle jag möta tjejerna.

 

Jag kom som vanligt springade med andan i halsen och fick be om ursäkt för att:
1. jag var sen
2. jag inte hunnit fixa allt jag skulle

 

Slängde även in en extra i förväg:

3. att de skulle bli anfallna av disk väl hemma hos mig.

 

Gästerna överlevde. Som tur är känner de mig väldigt bra. De har liksom lärt sig mig och skrattar bara åt mig. 

 

Med andra ord; har du enorma problem med att få ihop din vardag kommer du ganska långt med personer runt omkring dig i ditt privata liv som mer tycker att det är lite komiskt. Och som alltid avsiktigt kommer fem minuter sent också.

 

Det här går dock fetbort i yrkeslivet. Där kommer inte ens tidsomptimister undan. Spar eventuella planeringsstörningsproblem till din fritid.

 

Min familj är inte riktigt som andra familjer. Den innehåller ett stort gäng minst sagt färgstarka individer. Alla är helt unika, men på ett ganska utpräglat vis och är ganska pigga, för att uttrycka sig diplomatiskt. Kallar man mig en virvelvind är det inte någonting gentemot den totala storm som hela min familj samlad i sådana fall motsvarar. De är helt fantastiska och jag avgudar dem.

Vi tycker om att göra saker tillsammans.

För några veckor sen kläckte min pappa den enligt mig, absurda idén, att spela curling allihopa.

Jag trodde det var ett skämt. Det var det inte.

Jag fick idéer om att man skulle ha på sig tighta dräkter och totaltvägrade innan jag fick veta att det var nog rodel eller någon annan sport där de där dräkterna förekommer. Jag har fortsatt vara skeptisk men min lustiga familj jublade hysteriskt över förslaget. Inte för att någon är en curlingfantast, utan för att det var en totalt udda aktivitet för lika udda människor.

Jag föreslog en repris av vår senaste bouleturnering. Till svar fick jag att "vi gör både och!". Hmmpff.

Så jag fick motvilligt ge efter. Jag tycker fortfarande hela idén känns något skruvad men en nyfikenhet har börjat smyga sig på.

Imorgon gäller det. Familjen Annorlunda ska ha curlingturnering. Jag har absolut ingen aning om hur man gör och faktumet att de flesta av oss är gamla konståkare kan göra det ytterligare intressant. En piruette, ett skutt och sen ett flygande curlingklot.

 

Hästar är lömska djur.

Igår var jag stressad som en tok. Jag hade av någon anledning kört tidernas långsammaste bilkörning till stallet och kom in med andan i halsen tio minuter innan lektionens början. Häst skulle borstas och få utrustning.

Jag kände ett hopp av lycka när jag kom på att favorithästen var min för kvällen. Jag dansade hetsigt in i stallet och ropade ”HEJ MITT LILLAAAAA HJÄÄÄÄRRRTAAAA!”.

Jag trodde vi var ensamma. Det var vi inte. Några filurer som stod inne i hästboxarna kikade roat ut på mig. Fick förklara att det inte var någon av dem jag pratade med.

”MAHA! Nu kör vi!” förklarade jag lurigt för hästen. Han kikade lurigt tillbaka.
Vi är ju bästisar ungefär. Han borde vara hjälpsam i sammanhanget, tänkte jag.

Tänkte fel. Fel fel fel.

Den ”lilla” hästen (läs enorma) hittade snabbt på en lek som heter ”kasta runt huvudet som en ravedansare allt du kan” så att den minimala tjejen inte kan göra någonting. Att sätta på träns och utrustning var omöjligt. Han bara dansade. Hur nöjd som helst med sin luriga blick.

När jag till slut var färdig med allt ståhej var ridhuset stängt. Lektionen inledd. Fick som straff springa runt med hästen. Att springa runt med en häst känns alltid lite dumt när man faktiskt kan sitta ovanpå. Kommer aldrig mer komma sent.

 

 

Onsdagar på mitt jobb är stressiga. Vi gör klart tidningarna som går till tryck på natten. Igår var det stressigt som vanligt, och arbetsdagen närmade sig sitt slut.

Chefen satte på Enya. Antagligen för att lugna allas nerver.

Hälften skrek rakt ut av bestörtning. Tydligen inga Enyafans. 

Utan att tänka på det började jag istället svaja. Jag satt på min stol med en harmoniskt leende på läpparna och gungade stämingsfullt och medryckt från sida till sida med drömsk blick. Detta fortgick tills transen bröts och min chef uppmärksammade alla på att "titta på Pauline, hon ser ut som ett litet sjögräs". 

 

Alla skrattade hysteriskt. Jag fortsatte svaja utan planer på att sluta.

 

Jag trodde ett tag att förtrollningen var bruten. Det var den inte. Istället svajade alla strax som små sjögräs i sina stolar med ett saligt leende på läpparna medan Enya ljöd över redaktionen. Sen jobbade vi snabbare än någonsin.

 

 

Jag visste vad jag gav mig in på när jag klev ut genom porten i morse. En tredjedel av mina sådär 750 facebookvänner hade haft vänligheten att lägga ut statusar och bilder på hur kallt det var ute.

Jag lade upp en krisplan. Planerade det in i minsta detalj. Kollegan skulle hämta mig, jag grävde fram mössor och vantar, sockor åkte på precis som både stickad tröja och varm skjorta. Jag kände mig som en korv. Fast Hollie blev värre. Hon fick både stickad tröja och jacka och kunde knappt röra sig. Hon såg ut som en chihuahuakorv.

Vi överlevde med nöd och näppe. Men lite undergångsstämning blev det. Bildörrarna var fastfrusna och jag kom varken in först, eller ut sen. Hollie skakade. Min kollegas isskrapa hade spruckit. Bilen sladdade.

Lite härlig morgondramatik. 

Känner mig lite bitter. Jag, totalt oskyldig, attackerades i slutet av förra veckan av en ruskig halsfluss som fick hela halsen att svullna igen. Jag hittade en snäll akutdoktor som gav mig penicillin. Får man andningsproblem är de tack och lov inte lika mycket motståndare till penicillin.

 

Från det har jag blivit bättre. Lite. Så jag har vaknat till liv, tränat och börjat känna mig lite levande igen. 

 

Problemet är att min arbetsplats just nu är som en enda äcklig cocktail av baciller. Där kan man välja och vraka mellan symptom som snuva, hosta i alla dess former, rinnande ögon, feber, ont på vilket ställe i kroppen som man än föredrar och så förstås: halsfluss.

 

Så, lagom tills jag börjat bli kvitt halsonten har en ny variant av total förkylning under dagen smygit sig på mig. Jag ignorerade den och  gick och tränade ändå. Resultatet är som sagt att jag just nu är rätt bitter. Och snuvig som få. Låter som ett litet dagisbarn.

 

Jag borde med andra ord ligga i sängen. Men likt ett dagisbarn har jag demonstrativt hållt mig uppe. En ny bloggdesign har jag åtminstone lyckats peta ihop. Den får duga tills jag tar mig i kragen att ordna något nytt.

Att äntligen ha tagit tillbaka träningen i min vardag känns som världens bästa grej. Eller ja, kanske inte just i skrivande stund. Hela kroppen känns helt matt. Att hålla upp armarna till tangentbordet är en ansträngning.

Att säga att jag är i form vore en kraftig överdrift. Men nu har jag gett mig fasen på att jag ska bli det. Och fort ska det gå, otålig som jag är.

Så jag krälar runt på gymgolvet med pilatesbollar, använder vikter (som är så lätta att de knappt räknas) för första gången i mitt liv, jag som alltid varit en konditionstränare, och stirrar ilsket på stryketräningsinstruktören när hon tvingar oss att hoppa och skutta med viktplattor utsträckta framför oss.

Mest vill jag imponera på min PT. Var den duktiga. Med tanke på att hans jobb är att träffa människor som brinner för träning känns det aningen orealistiskt att han ska bli imponerad.

Men som sagt. Jag är av en otålig natur. Så jag vill att allt ska hända nu nu nu. Träning är långsiktigt. Det stör mig. Så nu måste jag bli en ny människa. En människa med T Å L A M O D.

 

 

 

 

 

Jobbigt det där. 

 

 

Snart ska Linnea börja träna på samma gym som jag. Det betyder att när jag orkar masa mig till Sollentuna så har jag en träningskompis. Jag har därför börjat fundera på vad vi ska träna tillsammans. Vi behöver en rutin. Tyvärr har min stackars bästis inte så värst mycket att säga till om.

Hittills har jag noggrant valt ut två förslag. Antingen går vi på töntig hopp-och-skutt-dans tillsammans och kommer antagligen nocka varandra när vi försöker hänga med i någon slags koreografi under hysteriskt fnitter. Eller så bestämmer vi oss för att nocka varandra direkt, och går på boxning.

Det här bli kul. Mjehehehehe.