Vi åkte hem och hon låg och mös helt lugn i min famn hela den långa resan hem. Inte ett pip fast jag kidnappat henne från hennes mamma och syskon. Okej, de sista fem minuterna sprattlade hon lite och ville utforska. Sen vi kom hem har hon följt efter mig. Det spelade ingen roll att pappa hade varit med henne exakt lika lång tid. Hon leker glatt med honom, men bara tills jag flyttar på mig, då springer hon efter. Hon har totalt fattat konceptet att jag är hennes nya mamma.

Hon springer efter helt lycklig varje steg jag tar. Allt är roligt. Hon springer lös och är sjukligt duktig och följer efter lika glatt då, och åtta ynkliga veckor är hon!

Inatt sov vi på golvet (jag ville inte att hon skulle ramla ner från sängen och dö). Hon somnade på min hals och låg på exakt samma ställe i morse. Såklart låg hon och viftade på svansen och krälade omkring för att nå upp till mitt ansikte när jag vaknade.

Och hon är så liten, så liten. Tänk er en chihuahuavalp, som är exakt så gammal som de minimum måste vara när man hämtar de (uppfödaren kunde inte ha kvar henne längre än så). Det går nog inte att hitta något mindre.

Jag är väldigt rädd att tappa bort henne. Men så länge hon är lika kär i mig och följer mig som en slöja kan vi nog vara lugna...

Japp, jag är tokigt lycklig och väldigt kär.