I min familj har alla en gemensam skruv lös som gör att vi gillar att prata i skumma dialekter. Bäst är min lillebror som även är extremt envis. Han kan prata muminsvenska i sju timmar för att nästa dag prata skånska och använda ordet ”spejtekauka” (spättekaka) imponerande ofta. Men vi alla har någon form av dialekttourettes. Alla är helt vana vid detta och mitt senaste telefonsamtal med min syster när vi skulle lokalisera varandra i en affär hörde därför till det normala, även om man i stunder av klarhet kan tycka att det är aningen sjukt.

Syster: Jaaaah, varht eeer doo Svetlana? (Den här dagen var det rysk brytning och jag fick ett nytt namn.)
Jag: Ja eeeir viijd servetterna.
Syster: Ja inteh förståå.
Jag: Servetterna.
Syster: Vaaah?
Jag: Åh förlåååt. Servjiieeeteernaaa.
Syster: Jahaaaaa servjiieeeteernaaa, jetebra, jetebra. Hejdah.