I morse var lite som en födelsedag. Linnea sov hos mig och innan vi sprang iväg till jobbet fick jag två presenter från sin Teneriffaresa. Jag såg det lite som plåster på såren för att hon övergivit mig i elva dagar. Ett armband och en Hello Kitty-lampa. Nej, hon känner inte aaaalls mig.

Det kändes dock inte helt välförtjänt. Linnea som alltid vaknar lättare än jag låg och led i sådär tjugo minuter i morse medan jag snoozade. Jag som skulle upp tidigare sov som vanligt som nedsövd flodhäst, och det var först när jag hörde en vädjande röst bredvid mig pipa ”Pao…” som jag vaknade. Jag tycker alltid synd om folk som sover med mig.