Snö går hand i hand med två grejer som jag tycker är ungefär världens roligaste. Det bara spritter i kroppen på mig av barnslig längtan efter skridskoåkning och skidåkning.

Kyla i sig är inte min grej, men de här två sakerna ger mig trösten jag behöver för att överleva ett tag.

Två problem återstår. Det är hur många dagar som helst till isbanan i kommunen invigs, och det är helt oklart när skidbacken i grannkommunen öppnar.

Jag bara hoppar och studsar inombords som ett störigt barn som tjurigt skriker ”är det dags snart?!”. Otålig är bara förnamnet. Men sen, då jävlar, då ska jag tvinga med varenda kotte på vinterupptåg.