Sitter och äter lunch med kollegorna. Vi pratar om stolar eller nåt, och det pågår en ganska livlig diskussion som vanligt (kombinera journalister och säljare och det är aldrig någonsin en tyst sekund). Jag lyssnar inte och är knäpptyst för ovanlighetens skull. Har fullt upp att utforska min mun med tungan. Stelnar till, drar dramatiskt högt efter andan. Så högt att sju kollegor tystnar och stirrar på mig med undrande blick. Tror antagligen att jag laddar för att få ett utbrott rörande stolar.
– Hjälp mig. Jag har för fa-an fått en visdomstand! utbrister jag i panik.

Alla tycker reaktionen är märklig och komisk och pratar istället om den. Inte om denna kris som uppstått. 

För två-tre veckor sen hade jag jätteont i munnen. Jag pratade med min kollega om det. Hon har koll på det mesta och fastslog att det antagligen var ett förkylningssymptom eftersom jag var sjuk. Vi avfärdade idén om att det kunde vara en ny tand på gång. Så ploppade den upp. Bara sådär. Och jag har ingen plats i min mun. Alla tänder trängs redan i panik. Det är som på Amba en lördagkväll. Det GÅR inte in fler, ändå är det några envisa jävlar som tränger sig in och tycker att ”jaha, det här blev ju bra”…