Igår satt jag på min älskade balkong som vanligt när jag plötsligt upptäckte en enorm geting i kolibristorlek som var på oväntat (ovälkommet) besök. Det var rasande arg över att vara fast bakom glaset och stångade frustrerat glasrutan. Jag satt som försenad och hoppades att den inte skulle upptäcka mig. Sådär satt jag en bra stund (övergick efter ett tag till att blåsa rök på den i hopp om att den skulle gasas ihjäl) fram tills Linnea ringde och skulle hämta upp mig. Jag kastade mig snabbt som vinden mot dörren och försvann innan odjuret uppmärksammat min existens.

Vi åkte till Edsbergsparken ett par timmar med Uffe, Davve och Sara (och pyttelilla Smilla). När jag kom hem halv elva hade jag samlat tillräckligt mycket mod för att smyga ut till monstrets tillhåll. Jag lyste med mobilen och en braständare och hittade den sovande i en springa mellan fönsterna. Där satt den och knoppade helt nöjd, på min älskade balkong! Ilskan steg inom mig. Det här var min oas och det här lilla krypet betalar inte ens hyra! Jag tog ett djupt andetag och påbörjade min massaker av den äckliga förväxta getingen. Ett tag vaknade han till och blev arg. Att bli grillad levande var tydligen ingen hit. Men jag och min braständare var unstoppable och slutade inte förrän min ofrivilliga hyresgäst hade åkt till getinghimlen.

Känner mig som en hycklare. Ska inte jag föreställa en djurvän? Men balkongen är åtminstone återtagen.

En ihopskrynklad och mycket liten mördargeting.