Idag hade en kollega sitt barn med på jobbet. Han är tio år och en av de skönaste ungarna jag någonsin haft nöjet att träffa. Vi blev mycket goda vänner och efter en stunds småprat släpade han fram en stol och satt sedan bredvid mig vid mitt skrivbord hela dagen när jag satt och jobbade. Han satt och förhörde mig på gångertabellen, berättade om hur jobbigt det är att alla tjejer är kära i honom ("is killing miii")  och visade bilder på alla marsipanfigurer och tårtor han gjort. Han vill bli bagare när han blir stor och har lovat att baka en tårta till mig när jag fyller år. Tydligen gillar han inte ens tårtor.

 

Hans kommentarer kommer förgylla min tillvaro i veckor.

 

Ungen: Vad gör du?
Jag: Jag räknar hur många tecken min artikel är.

Ungen: Pff! Varför då?

Jag: Så att den får plats snyggt i tidningen.
Ungen: MEH! Typiskt dig Pauline att räkna med hjälp av den där funktionen! (Räkna ord i Word)
Jag: Jasså?
Ungen: Ja väldigt typiskt dig. Du borde räkna själv.

Jag: Mmm... Eller så klickar man på räkna ord.

Ungen: Nej. Nu räknar jag.
Jag: Alla tecken?
Ungen: Ja. Ett.... Tvååå... Vad många det är! Trrrrreeeee...
(Pauline hittar minimeringsfönstret i Word.)

Ungen: Jahapp. Vad är 9 gånger 8?

Pauline: Okej då. Du kan få räkna ord igen.