Det här med sjukskrivning är tråkigt. Alla jobbar hela dagarna och ingen har riktigt tid att tycka synd om mig och min mage. Det har gjort mig bitter. Jag pratade med Linnea igår kväll som var på väg för att dricka öl, upplyste hon om. "Jaha", sa jag. Måttligt road. Sen orkade jag inte ens vara det längre och började gnälla över att hon skulle dricka en öl åt mig och sända mig en tanke. För att mitt liv känns som den där delen av en break-up-film när tjejen släpar runt ensam i sin lägenhet, ovårdad, iförd mjukiskläder, äter glass i sängen helt ogenerat och tittar på på tok för mycket serier. Hon är jag just nu.

 

Och sjuk-tv. Det ska vi inte ens prata om. I ren protest sätter jag på TV:n när jag blivit mörkt ute först. Innan dess sover jag mest och leker Picasso. I sängen. Med ett ritblock. Jag är dålig på att måla har jag konstaterat.

 

Men jag har tagit det ytterligare steget längre. När jag väl funnit lite ork emellanåt har jag roat mig med att rensa garderoben och baka frallor. Ja, så långt har det faktiskt gått.

 

F R A L L OR. Det är 2012. Vilken 22-åring bakar frukostfrallor? Sjukt beteende.

 

Det enda konstruktiva de här dagarna (tre långa dagar sen jag kom hem...) har fört med sig är att Hollie nu kan krypa. Typ. Jag drar en godis längs marken och den lilla pälsråttan kryper exalterat efter.

 

Jag är sjuk. Inget konstigt med det. Snart är jag på benen som aldrig förr. Men hur min mentala hälsa kommer att vara då vågar jag tyvärr inte ens spekulera i.