Det här med ultraljud ger mig ibland ångest. Inte för att jag är gravid, men ändå. Så fort det ploppar upp en ultraljudsbild på facebook tar jag ett högt skutt upp i luften. Vem är gravid den här gången? Vem går runt med ett evigt pirr i magen i fleeeera månader? Det här med bebisar väcker en hel del blandade känslor för en känslosam Pauline.

Framför allt blir jag lite ledsen. Jag ser liksom inte bebisen. Jags stirrar noggrant med utmattade ögon och försöker verkligen se det lilla livet där på skärmen. Det går inte. Och jag fasar för dagen när jag själv stolt ska få visa upp kortet. De på mödravårdscentralen kommer att ha pekat ut den lilla ärtan och jag kommer storögt nicka, ”okej, där är den”. När jag sedan ska peka ut den lilla krabaten för vänner och familj kommer jag ha tappat bort den. Den lilla rackaren. Det kommer inte bli en perfekt start för en perfekt mamma. Jag kommer inte ens se ungen.

När jag en gång drog ett aprilskämt som gick för långt (för att uttrycka det milt) kring temat ”Pauline är gravid” laddade jag upp en sån bild på Facebook. I efterhand kan man kanske tycka att det var lite overkill. Men jag kunde inte hejda mig. Skämtet hade varit succé hela dagen och hög på ruset av det slängde jag upp en ultraljudsbild som jag googlat fram. Det var ingen bebis. Det var en bild på ett hjärta tagen med ultraljud, upplyste en Facebookvän som läser till läkare. Busted.

Så dålig är jag. Jag kan inte ens se om det är ett hjärta eller ett barn. Förstår ni min ångest nu?