Lite såhär larvigt, fjantigt glad är jag nu när jag är hemma från stallet. Ni kan ju då föreställa er leendet som är när jag faktiskt är där. Det är nästan sjukt.

Jag är som ett otåligt barn. I bilen hem med två nya "stallkompisar" (japp, älskar att jag kan säga så) beklagade jag mig över att det är sååååå låååångt till nästa torsdag. Som om veckorna på riktigt på något märkligt vis saktat ned. Dags för Pauline 5 år att krypa i säng.