Jag har fått en favorithäst på ridklubben. Little Friend "Lillen", som inte är så liten med 175 cm i mankhöjd, är en av de finaste hästarna någonsin. Jag har blivit kär, blixtförälskad, upp över öronen. Efter en liten önskan från min sida fick jag rida honom igen. Man får inte vara dum. Vi nybörjare går låååångsamt fram men igår blev det trav i alla fall.

Ett av mina mål med ridningen har varit att lära mig rida ”lätt”. Det där när man ställer sig upp och sen sätter sig ner i sadeln i takt med hästen (räknar inte med att så många hästmänniskor läser min blogg). Klurigt det där. Det ser så lätt ut när alla andra gör det. Igår lyckades jag i alla fall. Vilken lycka. Instruktören blev glad, men jag blev allra gladast.

Problemet med hobbys är att det krävs en annan tok för att förstå ens entusiasm. Och de vänner jag har som är hästintresserade är antagligen föga imponerade över en så grundläggande kunskap som att rida lätt. Nåja, jag är fantastiskt glad ändå och tänker rida (höhö) på den här glädjevågen i en vecka. Förhoppningsvis lyckas jag med samma grej nästa torsdag.