Idag träffade jag min PT för första gången. Tidigare har min syster som kan ungefär allt om träning och hälsa gjort program åt mig. Men idag skulle alltså en främmande människa hjälpa mig att komma igång efter mitt lååååånga uppehåll.

Jag var livrädd och såg framför mig en skrikande karl som hämtad ur ”Biggest loser”. Jag skulle känna mig svag och otränad och han skulle bli arh och tvinga mig välta traktordäck eller nåt annat absurt.

Karln var raka motsatsen. Hur trevlig och duktig som helst. Vi gjorde ett program och körde igenom det tillsammans. Jobbigt, men sjukt kul. Och ja, jag är peppad. Inte minst för att jag om fyra veckor ska träffa honom igen och visa på någon form av resultat. Dessutom ser han i sin ondskefulla maskin (datorn) hur ofta jag besökt gymmet. Busted.

Känns som om överlevnadsstrategin ”le så stort du kan så löser sig allt” inte kommer fungera den här gången om jag inte gjort som jag lovat. Bara att sätta igång med andra ord.