Igår var jag i stallet. Fick favorithästen och allt gick finfint. Sen berättade instruktören att vi ska ha välja hästar att rida en tid fram över. Samma häst, hela tiden.

Först kändes det självklart. Min favorit förstås. Jag som alltid tjatar om att få honom. Jag kikade lurigt på honom, gav honom en godis och viskade att ”moahaha, nu ska jag få dig varje vecka!”. Han såg glad ut.

Sen fick jag ett släng av storhetsvansinne. Självförtroendet var på topp. Jag kilade iväg, skrev upp på rallyhästen (i jämförelse med de andra i gruppen i alla fall) och som dessutom har för vana att bita framförvarande häst i rumpan om man kommer för nära och till det har ungefär Sveriges längsta kliv och höga tempo.

Jag har ridit henne en gång. Min pappa var där och tittade och var lyrisk efteråt över att ”vi var sååååå fina tillsammans och den här hästen borde vara din”. Typ.

Favoriten kommer bli så ledsen, säkerligen. Jag är lite nervös.

Ingen annan ville såklart ha henne. De stirrade på mig som om jag vore dum i huvudet. Lite osäkert fick jag förklara att ”jag gillar utmaningar”. Galenskapsbrud. Att jag aldrig lär mig.