Att äntligen ha tagit tillbaka träningen i min vardag känns som världens bästa grej. Eller ja, kanske inte just i skrivande stund. Hela kroppen känns helt matt. Att hålla upp armarna till tangentbordet är en ansträngning.

Att säga att jag är i form vore en kraftig överdrift. Men nu har jag gett mig fasen på att jag ska bli det. Och fort ska det gå, otålig som jag är.

Så jag krälar runt på gymgolvet med pilatesbollar, använder vikter (som är så lätta att de knappt räknas) för första gången i mitt liv, jag som alltid varit en konditionstränare, och stirrar ilsket på stryketräningsinstruktören när hon tvingar oss att hoppa och skutta med viktplattor utsträckta framför oss.

Mest vill jag imponera på min PT. Var den duktiga. Med tanke på att hans jobb är att träffa människor som brinner för träning känns det aningen orealistiskt att han ska bli imponerad.

Men som sagt. Jag är av en otålig natur. Så jag vill att allt ska hända nu nu nu. Träning är långsiktigt. Det stör mig. Så nu måste jag bli en ny människa. En människa med T Å L A M O D.

Jobbigt det där.