Att förbereda en flytt är lite som att göra slut. Man städar ut (full av kraft – säker på det man gör), piffar till (likvärdigt med att skaffa en ny frisyr), sörjer lite (fan, jag älskar den här… lägenheten. Men det är dags att gå vidare) och till slut går man vidare och ser att det finns något som passar en bättre.

Avbryts processen blir det fel. Då har man redan ena foten utanför dörren. Redan på väg mot nya vägar.

Japp. Jag har som ni märker total separationsångest gällande min lägenhet. Igår och idag är det visning. Min allra första lägenhet. Min ä-l-s-k-a-d-e lägenhet. Jag älskar att den har en överdrivet mycket fönster och jag älskar att den inglasade balkongen är tokvarm på sommarkvällar.

Sen finns det saker jag inte älskar med den. Men de tänker jag inte så mycket på. Det är ju trots allt separationsångest vi talar om.

Jag är säker på det här. Och nu måste den bli såld. Jag har ju gått vidare. Processen får inte avbrytas. Jag kan inte flytta in igen när jag har ena foten utanför. När andra varit i hem och resonerat kring huruvida det skulle passa dem eller inte.

Samtidigt blir jag sentimental. Jag tänker på alla långa balkongkvällar, alla skratt som har ekat på mina 63 kvadratmeter. Jag tänker på när det flög rödvin över alla köksväggar, när tvättmaskinen fick ryck och höll på att dansa ut i hallen och när jag träffade min mini-BFF, grannungen. Han höll för övrigt på att börja gråta när jag sa att jag skulle flytta. GAAAH.

Fina lägenhet. Jag älskar dig, men det finns något annat där ute för mig. För dig med. Och du kommer uppleva fler skratt.

Och gör nu allt för att bli såld, släpp taget.

Har rensat ut bland skor, tomteluvor och kaninöron.