Min senaste grej är näsblod. Min stackars kollega som sitter bredvid mig har mer än gång den senaste tiden suttit och pratat med mig när hon plötsligt kommit av sig och bara stirrat på mig. Jag har numera lärt mig vad det betyder och springer ut till toaletten i ljusets hastighet.

Efter några upprepningar av denna smått skruvade procedur har vi alla på kontoret blivit lite luttrade. Idag hände det igen, jag släpade mig ut mot toaletten med handen oambitiöst täckande nedre delen av ansiktet.

Där ute satt några stackare och fikade i godan ro och möttes plötsligt av en dörr som slogs upp och en liten blondin med löjligt mycket näsblod. Deras ögon blev enorma och jag fick plötsligt skärpa till mig. Höll handen lite duktigare framför fejjan, försökte skratta lite stelt och gled in på toaletten.

Stod nog för dagens största insats gällande vardagsdramatik i krokarna. Egentligen är jag inte så stolt som jag låter. Känner mig som en blandning av ett snorigt dagisbarn och Hannibal Lector varje gång det händer.