Det bästa med att ha flyttat tillbaka är att jag nu har så mycket närmre till de fina jag känt längst i hela mitt liv. Igår blev det jorggubbar vid vattnet och allmänt flams. Så enkelt kan det vara nu för tiden. Det är världens bästa grej.

 

 

Igår tog jag en paus i flyttkaoset och tog istället en söderöl med två fina tjejer som alltid gör mig så sjukt pepp. Deras engagemang och driv smittar alltid av sig på mig. Så fint.

I övrigt är det mycket som händer. IKEA-möbler snickras, jakten på den perfekta orangea lampan fortsätter och jag försöker hitta den snabbaste vägen till jobbet från mitt nya hem. Ni anar inte hur glad jag är över flytten. Går bara och myser i mitt nya område – allmänt nöjd med det mesta.

Det jag saknar för att livet ska bli Vardag 2.0 är rutiner. Det finns inga såna. Jag lagar inte mat hemma än (matlagningsabstinens maximum) eftersom jag inte hunnit knåpa ihop en matsedel och därför har noll inspiration (en kvarts flow per vecka räcker – då slipper jag vara kreativ resten av veckan). Jag är uppe för länge och snubblar över kartonger mest hela tiden. Och så har jag inte hittat varken rätt tvättstuga eller cykelrum. BUHU.

Förresten: hej, jag lever.

Att förbereda en flytt är lite som att göra slut. Man städar ut (full av kraft – säker på det man gör), piffar till (likvärdigt med att skaffa en ny frisyr), sörjer lite (fan, jag älskar den här… lägenheten. Men det är dags att gå vidare) och till slut går man vidare och ser att det finns något som passar en bättre.

Avbryts processen blir det fel. Då har man redan ena foten utanför dörren. Redan på väg mot nya vägar.

Japp. Jag har som ni märker total separationsångest gällande min lägenhet. Igår och idag är det visning. Min allra första lägenhet. Min ä-l-s-k-a-d-e lägenhet. Jag älskar att den har en överdrivet mycket fönster och jag älskar att den inglasade balkongen är tokvarm på sommarkvällar.

Sen finns det saker jag inte älskar med den. Men de tänker jag inte så mycket på. Det är ju trots allt separationsångest vi talar om.

Jag är säker på det här. Och nu måste den bli såld. Jag har ju gått vidare. Processen får inte avbrytas. Jag kan inte flytta in igen när jag har ena foten utanför. När andra varit i hem och resonerat kring huruvida det skulle passa dem eller inte.

Samtidigt blir jag sentimental. Jag tänker på alla långa balkongkvällar, alla skratt som har ekat på mina 63 kvadratmeter. Jag tänker på när det flög rödvin över alla köksväggar, när tvättmaskinen fick ryck och höll på att dansa ut i hallen och när jag träffade min mini-BFF, grannungen. Han höll för övrigt på att börja gråta när jag sa att jag skulle flytta. GAAAH.

Fina lägenhet. Jag älskar dig, men det finns något annat där ute för mig. För dig med. Och du kommer uppleva fler skratt.

Och gör nu allt för att bli såld, släpp taget.

Är ju totalt usel på att blogga these days. Men jag har så mycket små olika saker på gång att "plattformen för allmänt ordbajsande" fallit i glömska. Kanske borde ändra på det. Kanske inte.

Annat jag roar mig med är halvlyckade flyttförsök. Halvlyckade så till vida att jag fortfarande bor i min vanliga lägenhet, men ändå har lite på gång. Jag jobbar på saken. Det känns så skönt att säga så. Det ger en högst vilseledande bild av att man har koll på läget.

And here we go again, ordbajsandet...

Tur att Twitter bara tillåter 140 tecken. Annars hade jag inte kunnat kontrollera mina impulser till onödiga och långa utspel där. 

Färgade håret. Matchade med lika blond häst. Fint ska det va´!

 

Idag fyller mitt kryp två år. Jag tar mig därför friheten att få spåra ur lite kring min favoritvarelse på den här planeten.

Anledning till varför jag tycker min hund är det bästa som finns.

1. Hon är i en mycket behändig storlek. Många saker blir mindre jobbiga då. Hon tar till exempel mycket lite plats i sängen och äter väldigt litet. En köttbulle går att dela i ett oändligt antal bitar och göra henne nöjd ändå.

 

2. Hon gör roliga läten mest hela tiden. Någon gång ska jag göra ett Hollie-mixtape. Hon snackar verkligen dagarna i ända. Det är sällan det blir skall, men det är knorranden i alla tänkbara versioner mest hela tiden. Några stånkande, kurranden, pipanden och fnysanden. På natten är det hysteriskt ljusa skall och dova snarkanden. Jag har lärt mig vad ungefär hälften betyder, resten är bara goja. Hon hatar troligtvis tystnader.

3. Hon älskar att pussas. Det är inget jag någonsin lärt henne. Hon sprang som valp fram till mig och tryckte sin blöta nos mot min mun då och då. Lade till ordet puss varje gång, och nu får jag pussar spontant och på beställning.

4. Hon sover som en bebis. Innan hon ska somna eller när hon tröttnar på att ligga inkilad och raklång vid min midja krälar hon upp och lägger sig på rygg, med huvudet på min arm och med nosen mot min hals och tassarna utanpå täcket. Som en mycket liten och märklig människa.

 

5. Hon förstår mer än hon borde. Nog för att chihuahua är en av de ”dummare raserna”, men man kan fortfarande kliva ombord på bussen, säga att ”här ska vi sitta” och hon hoppar upp på sätet, följt av ”nu får du sitta i mammas knä istället” varpå hon krälar dit. Folk tittar alltid roat på den galna chihuahuakvinnan. 

 

Folk frågar varför jag har så ont i armen. Jag vet inte, så jag har googlat lite.

 

Har hitills kommit fram till ungefär 50 tänkbara åkommor som jag kan lida av. De flesta tillstånd verkar kapitalt fysiskt förödande. Hälften är obotliga och drabbar främst äldre människor, en trejdedel botas genom läskiga sprutor och resten beror på diverse överansträningar med vila som ordination. 

 

VADDÅ VILA? Jag försöker faktiskt biffa till mina axlar.

 

Tur att min syster är epxert på området och inte bara en mycket skicklig googledoktor. 

Ni som följer min blogg minns kanske att mina kollegor tycker det är roligt att sätta på Enya i högtalarna för att sedan studera hur jag omedvetet börjar svaja som ett litet sjögräs i min kontorsstol med jag sitter och skriver. Det bara händer liksom. 

Idag upptäckte jag sjögräsdansen 2.0. Det kändes plötsligt som en Kraftwerk-onsdag och jag tog på mig mina Hello Kitty-lurar och drog upp volymen. Plötsligt märker jag det. Svajandet ihop med ryckandet i en märklig kombination. Det blev en hemskt ryckig sjögräsdans till ”The robots” som kändes helt naturlig. Det ser däremot högst onaturligt ut har jag förstått.

Borde börja ägna mig åt modern dans eller något där min kropp kan få härja hej vilt och spontant utifrån musiken. Är säker på att jag vore en naturbegåvning.

 

Att dansa lite stillsamt under arbetets gång är verkligen att rekommendera. Du blir glad, får höjd endorfinnivå, stärker bålmuskulaturen och dina kollegor kommer ha roligt på din bekostnad när du inte kan hålla dig i styr.

 

Min senaste grej är näsblod. Min stackars kollega som sitter bredvid mig har mer än gång den senaste tiden suttit och pratat med mig när hon plötsligt kommit av sig och bara stirrat på mig. Jag har numera lärt mig vad det betyder och springer ut till toaletten i ljusets hastighet.

Efter några upprepningar av denna smått skruvade procedur har vi alla på kontoret blivit lite luttrade. Idag hände det igen, jag släpade mig ut mot toaletten med handen oambitiöst täckande nedre delen av ansiktet.

Där ute satt några stackare och fikade i godan ro och möttes plötsligt av en dörr som slogs upp och en liten blondin med löjligt mycket näsblod. Deras ögon blev enorma och jag fick plötsligt skärpa till mig. Höll handen lite duktigare framför fejjan, försökte skratta lite stelt och gled in på toaletten.

Stod nog för dagens största insats gällande vardagsdramatik i krokarna. Egentligen är jag inte så stolt som jag låter. Känner mig som en blandning av ett snorigt dagisbarn och Hannibal Lector varje gång det händer.

Idag hade vi fotografering på jobbet. Igen. Jag tycker det räcker med en bild, sen kan vi använda den ett par år, men chefen tyckte annorlunda. Tydligen ska det förnyas. Och den förra bilden, som jag själv gillar (totalt uppstyrd tjej), var tydligen för stel. Nåväl, det gällde visserligen hela redaktionen och inte bara mig.

Så idag levererade jag det största leendet jag bara kunde avfyra. Jag var motsatsen till stel. Jag känner mig lite obekväm med det eftersom jag inte ser så mycket när jag ler så stort, men fotografer blir alltid nöjda och tycker det ser äkta ut. Jag tycker det är jobbigt att man nästan ser visdomständerna. Får lite kramp i käken också. Men vad gör man inte för att se lite wild and crazy och hjärtlig ut.

Anledning nummer 1 att åka till Teneriffa. Äta bläckfisk. Äta sjukt mycket bläckfisk.

 

I torsdag-fredags var jag på konferens. Väldigt lyckat, bra och givande. Och roligt. Ungefär så här roligt hade jag under aftonen. 

 

Bjuder på den här bilden bara för att den är hysteriskt rolig och Pauline-ig. Som om en mangafigur slängt sig in i gänget.

 

 

 

 

 

Jag har alltid haft turen att ha husdjur. Mina föräldrar har alltid låtit mitt enorma intresse för djur spela vilt i vardagen. Listan kan göras lång med sådär 24 kattungar, diverse upphittade (och sedan rehabiliterade) fågelungar, gerbiler, kaniner, råttor och fiskar.

Min kärlek till djur ser likadan ut idag som när jag var 10 år. Det bästa med att ha djur är ungefär allt. Det sämsta är att de inte lever lika länge som vi.

2008 fick jag en kanin i födelsedagspresent. Något udda möjligtvis för en lady i min ålder. Inte lika märklig om man känner mig och vet att allt pälsigt och gulligt är en vän till mig.

När jag fick honom hade jag i flera veckor nästan varje natt drömt om en liten kanin med öron så små som en katts. Jag pratade om det flera gånger med folk i min närhet, frustrerad över att drömmen återkom. Jag och min dåvarande pojkvän var på bio när jag nämnde kattkaninen igen.
– Ska vi inte bara gå in och kolla om det finns någon sån här då? frågade han och pekade mot djuraffären.

Jag fnittrade bara. Kattkaniner finns ju inte. Men vi gick dit, och där satt han. Världens minsta lilla kanin med närmast obefintliga öron. Med teckning som en minimal panda. Några dagar senare kom han hem som min födelsedagspresent. Han fick heta Teddy. Som en liten pandabjörn. Ett pyttelitet kryp som vid vuxen ålder fortfarande hade ynkliga öron för sin storlek, och vägde mindre än ett kilo.

För lite mer än en vecka sen, i lördags, upptäckte jag att han var sjuk. En ögoninflammation trodde jag, och pysslade om. Två veterinärbesök senare misstänktes cancer eller hjärtfel.

I fredags var en av de hemskaste dagarna på länge. Jag fick sitta och krama om min lilla dunboll och bara säga hejdå. Pussa, gulla, gråta och krama. Allt i en salig och helt hysterisk blandning. Helt vidrigt.

De flesta tänker att det ”bara var en kanin”. Måhända. Men är man en djurmänniska och varje dag i fem år pysslar om något så flyttar det lilla duniga djuret in i ens hjärta. Och sen blir det tomt.

 

Jag: Jag tycker det är jobbigt att åka på konferens.
Kollega: Varför då?
Jag: För att kläderna för dag nummer två kan inte vara såna som behöver strykas. Och när man åker båt är det jobbigt med klädpåsar.
Kollega: Man kan ju bara ta en cardigan. Så kan man ta av sig den och få en ny klädsel.
Jag: Pratar vi om aftonklädsel nu?
Kollega: Aftonklädsel?
Jag: Eh… Ja… Hehe.
Kollega: HAHAHA! Nej men allvarligt. Du måste sluta säga sånt där.