Kvällsjobb står på schemat. Hade föredragit en annan dag, men hur som betyder det här att magont och annat trams kan jag slänga sig i väggen, jag är tillbaka!

Och glad som sjutton över det. Ifall det inte syns.

Den spelade besvikelsen som man tvingas uppvisa när man bara har Hello Kitty-plåster hemma. "Åh nej, jag måste ha ett rosa plåster med katter på hela dagen...."





Total lycka.

Igår pysslade jag om mig och badade badkar. Försökte koppla av. Kände mig iakttagen. Vred lite på mig och möttes av detta. Man ba: "jaha men vad kul med lite EGENTID."

Den mest osjälvständiga pälsräkan jag någonsin träffat,

Höll på att spotta ut maten när jag läste mitt horoskop igår. Sund? Frisk?!

Jag har aldrig sett ett påstående vara så kapitalt ute och cykla. Min hälsa har varit helt usel den senaste tiden och min ynkliga kropp tar det här som en förolämpning utan dess like. Ni som alltid klagat på mig för att jag tycker horoskop är roligt; betrakta mig som botad.

Min kära vän Uffe äter penicillin så fort han får lite ont i halsen. Helt oansvarig, anklagade jag honom för att vara. Och klen. Vid närmre eftertanke kan jag ha sagt något i stil med "det är på grund av sådana som dig som bakterier blir resistenta mot penicillin!" och lät som rena domedagsprofeten.

Så, nu har vi ett vad.

Nästa gång han får ont i halsen ska han gå tillväga som en normal person och uppsöka vårdcentralen och ta prover för att se om det är halsfluss som han tror han får två gånger per år. Är det halsfluss och läkaren tycker han behöver penicillin vinner han. Då ska jag titta på fyra av killarnas korpenmatcher. Vinner jag ska han tvätta varenda fönster i min lägenhet.







Moahahaha!

Det blev en sådan där matfixerad dag idag. Måste kompensera för magontets inverkan på min aptit de senaste veckorna tror jag, för nu är aptiten tillbaka i all sin glans.

Monsterfrukost med äggröra, bröd, bacon you name it. Cupcakes. Hallonpaj och latte. Phad thai.

Har bestämt mig för att stänga kakluckan för dagen. Fast om jag äter lite till kan jag nog rulla till jobbet istället för att ta bussen. Vad förvånade mina kollegor skulle bli!

Ett års otålig och tonårsaktig väntan är snart över. Ikväll ska jag och Linnea dregla över bleka, glittrande, starka pojkar och pojkar som förvandlas till vargar när de blir lite griniga. Äntligen Twilight.

Ska nog köpa två haklappar på vägen till bion. Det börjar redan vattnas i munnen.

Kan tycka att det här är ganska orättvist. Jag gick upp tidigt i morse och har inte sovit en blund sen dess. Ändå ligger jag här, snart halv tre på morgonen, klarvaken. Jag har försökt allt. Ätit, druckit, vänt på kuddar och täcken, skrivit och tittat på "Torka aldrig tårar utan handskar".

Hunden ligger såklart och snarkar så högt och nöjt att jag blir ännu tjurigare. Var finns rättvisan i detta?!

Jag är sjukskriven vilket är förbaskat tråkigt. Som tur är bara för en kortare tid tills magontet lugnat ner sig en smula. Så jag gör mest ingenting, en utmaning för mitt annars hektiska liv.

Under tiden (tid har jag gott om) försöker jag träna min chihuahua till en servicehund. Jag säger "ont i magen" och hon lägger sig på den. På det viset slipper jag värmekudden. Helt genialiskt om jag får säga det själv. Det går lite sådär.

Sätter mig i pappas bil, tittar i baksätet och ser detta. Ännu en dag hos familjen annorlunda.

Saknad blir lättare. Till viss del. Till slut är den inte utplånande. Man kan berätta om gamla minnen, skratta åt tokigheter och le åt saker man delat.

Idag är en dag då man får sakna och tänka särskilt mycket. För det gör jag, jag saknar.

Igår var min pappa med i stallet. Han måste ju hålla koll på utvecklingen när hans dotter förvandlas till en ståtlig ryttare. Typ.

Min far är sjukt allergisk, men hängiven. Har försökt säga åt honom att han kan vara lite försiktig, men det verkar svårt. När jag tror att han sökt skydd bortom hästhåren dyker han upp utanför höstens box, nysande men glad. Igår hittade han en ny favorit också. Mycket nöjd. Som en chihuahuahäst.

Igår var jag hos syster och fick håret färgat. Då kom vår far över med 26 kg kalvkött. Så sjukt onormalt. Flera kartonger med glad ko som de köpt en andel av. Närproducerad glad ko. Tills den dog förstås. Men jag tycker det är bra. Stolt över min familj.

När köttet packades upp och jag undrade vad som var vad började min syster göra charader. Jag studsade lycklig upp och ned och försökte komma på det.

(Li sträcker på sig)”Lång… Lång… Nähä. Hög… ”
(Li spretar med fingrarna) ”Klo… Hand.. Läskig… Riv… Klo… HÖGRIV!!! HÖGREV!!”
Och sådär höll det på. Vi grät av garv när vi illustrerade ”rulle” och rullade runt på golvet. Li blev även fransyska (mycket märkligt), och visade både innanlår och ytterlår. Hysteriskt kul. Så ofattbart mogna.

Pappa ville att vi skulle illustrera entrecote (tänk charad) varpå vi bröt ihop totalt och leken var ett minne blott. Istället blev det mer sammanbrott på marknivå. 

Innanlår, ytterlår. Vad annars?